Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
understundom insett, att han bar sig åt som en åsna.
Nu hindrade honom hans orubbliga själftillit från
alla ledsamma upptäckter i den vägen.
Holm var naturligtvis dessutom på grund af
karaktär och öfvertygelse envis som en tjur, och
den ende som kunde förmå honom till snart sagdt
hvad som hälst, var hans gode vän, grosshandlar
Åkerman, med hvilken han hvarje helgfri dag åt
frukost på Skeppsbrokällaren. Åkerman var
nämligen raka motsatsen till Holm, och hvad han nu
var, men dum kunde han inte kallas. Det fans
folk, som kallade honom fähund, men dumbom hade
ingen begagnat som tilltalsord mot Åkerman, ens
för att reta honom. Han sade också själf, att han
hällre ville kallas för det förra än för det senare.
Och mot vanligheten fick han i detta hänseende sin
vilja fram.
Han var lång och skägglös, med ett par ögon,
som aldrig stodo stilla, ett par polisonger, som
mycket väl kunde tagas för en fortsättning af håret,
samt en mun, som visade tandköttet ända bort till
oxeltänderna, när han skrattade. Och grosshandlar
Åkerman skrattade ofta. Det är ingen öfverdrift,
att en människa, som haft förstånd att genomskåda
honom, hade kunnat blifva pessimist endast genom
att göra denne herres närmare bekantskap. Han
skrattade som sagdt nästan altid, var full af
historier och lustigheter, såg ut som själfva
fryntligheten och hade ett lynne som en nybakad student.
Men han ljög och skojade — för att tala hans eget
osminkade språk, hvilket var rent af
häpnadsväckande — på ett sätt, som endast var möjligt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
