Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hals och kysste honom, som om de varit åtskilda
ett år. På hans fråga svarade hon:
— Jag ville, att du skulle få känna hur det
var, om jag inte kom.
Arkitekten kunde ej svara något på detta, utan
gick in till sig och gjorde toalett till middagen, i
det han tänkte ett och annat om kvinnornas
oberäkneliga infall.
Men följande dag kände sig Karin ängslig, när
hennes man for in till staden, och ungefär vid
samma tid som under gårdagen kom samma minne
öfver henne, och med minnet instälde sig ångesten,
en aldeles oförklarlig känsla af ångest, som icke ett
ögonblick lämnade henne någon ro. Det var, som
om en osynlig makt grep henne och hotade att
drifva henne, dit hon icke ville. Hon såg syner,
och hennes fantasi förde henne på de underligaste
irrvägar ständigt tillbaka till samma ämne: hon såg
honom, hvilken hon nu ej vågade nämna vid namn,
när han stod ensam på stranden, som hon sett
honom så många gånger förut. Det hela var så
hvardagligt, att hon ej ens tyckte sig kunna kalla det
för en fantasi. Hon skuggade med handen öfver
ögonen och blickade ut öfver vattnet. Hon hade
kunnat skrika högt. Så tydligt såg hon honom.
I nästa minut var han borta, och då såg hon
en svart likkista, som långsamt höjde sig ur en
mörk graf och tycktes närma sig henne. Det var,
som om dödens röster ropade henne vid namn.
Hon såg ej skenet, som förgylde björkarna nere vid
stranden och i blått glitter lekte på vågorna. Hon
hörde ej fåglarnes sång, ej vågornas skvalp. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
