Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nils stod stilla och såg på sin hustru. Han
trodde först, att det var en inbillning, att han själf
lagt henne till sängs. Och han lät doktorn ensam
föra henne tillbaka in i sängkammaren.
Af hvad som sedan följde, kunde arkitekten
endast erinra sig en sak: att doktorn vändt sig till
honom och sagt:
— Vi ha kommit för sent för att väcka henne.
Därefter aftogo snarkningarna plötsligt, och en
liten stund senare var hon död.
Men medan Nils satt där och i nattens
timmar, under det doktorn arbetade på att väcka den
döende, höll henne upprätt i sina armar, kom en
ny och ovan känsla öfver honom. Han erinrade
sig, att han hade älskat henne, och fast detta nu
syntes honom så långt aflägset, som om det händt
honom i en annan tillvaro, återvände långsamt en
känsla af ömhet, och när doktorn bad honom lägga
ned den döda, och han märkte, hur lifvet sakta
smög sig bort från den domnade kroppen, då trodde
han ett ögonblick, att det var hans älskade hustru,
som dog, att han alltid älskat henne, och han grät
varmt och naturligt, icke af nervositet, utan af
verklig sorg.
Han böjde sig ned öfver bädden, lade täcket
och lakanet till rätta och betraktade detta ansigte,
som var blåhvitt och kallt, men ännu bar ett
uttryck, som om den döda endast sofvit. Det var
icke sorgen öfver hustruns död, som längre fylde
honom. Det var känslan af kärlekens obarmhertiga
gyckelspel och människornas omedvetna förräderi,
som förvred hans ansigte till ett uttryck af äckel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
