Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
men här ställdes stora frågor till svenska folkets
framtida generationer om de egde modet och ihärdigheten,
som fostra sådan kraft, som skulle bevara Gustaf Adolfs
arf. Säger man nu att Gustaf Adolf öfverskattade
Sveriges förmåga, så var dock måttstocken gifven förut.
Sverige var ute bortom Östersjön redan före honom.
Icke hade det varit värdigt att vända tillbaka ifrån den
väg, som bruten var, och stänga in sig på sin halfö.
Den möjligheten var borta1). Och man må icke tro
att Gustaf Adolf sörjde deröfver. Den väg, som låg
för honom, passade för hans lynne. Han var en klok
man, men också den djerfvaste. Han gick på den stora
vägen redan nu med en hjeltes steg, vishet fanns i
blicken, men ungdomens eld derjämte. På samma gång
han sänder statsmannens tanke tvärtigenom fåfängans
hägringar, låtande Czarernes spira falla ur sin hand
utan saknad, ilar ynglingens blick igenom de vidaste
rymder och han tänker så stort som tänkas kunde om
sitt fädernesland.
’) Jfr. Axel Oxenstjernas ord, cit. af Geijer, i Tal vid
jubelfesten d. 6 nov. 1832, Samlade Skrifter, Afdeln. I. T. II.
119-120.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
