Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning av W. B. Yeats - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO gitanjali
konsekvens?» En oskuld, en enkelhet, som man ej
finner annorstädes i litteraturen, kommer fåglarna och
trädens blad att synas honom lika nära, som de äro
barnen nära, och årstidernas skiftningar äro stora
händelser, som de voro det, innan våra tankar upp-
stego mellan dem och oss. Ibland undrar jag, om han
fått denna egenskap från Bengalens litteratur eller
från religionen, en annan gång — då jag minnes hur
fåglarna slå sig ned på broderns händer — fröjdar
ja& mig i tanken, att den är ärftlig, en mystik som
vuxit sig stark genom århundraden likt en Tristans
eller en Pelanores ridderlighet. Sannerligen, när han
talar om barn, tyckes denna egenskap vara en så
stor del av hans eget väsen, att man ej är säker på,
om han icke samtidigt talar om helgonen: »Med tomma
snäckor leka de, och de bygga sina hus med sand.
Med vissnade blad väva de sina båtar, och leende
sätta de ut dem att flyta på det omätliga djupet.
Barn leka på stranden av världar. Ej veta de att
simma, ej veta de att kasta ut nät. Pärlfiskare dyka
efter pärlor, köpmän segla i sina skepp, under det
att barnen samla små stenar och skingra dem igen.
De söka ej efter dolda skatter, de veta ej att kasta
ut nät.»
September 1912.
W. B. YEATS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
