Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rättvisan förbinder derföre Engelsmannen ett
högt begrepp. Den är för honom den
personifierade lagen sjelf, klar, passionfri och orygglig.
Trygg vid den föreställningen, att intet
godtycke förmår konstla med lagens bokstaf,
gillar han dess fordran på ovilkorlig
undergifvenhet, ovilkorligt iakttagande och
verkställande.[1] Han hyllar offentligheten, såsom en
välgörande genius, hvilken ställer Domrarne,
Advokaterne och Juryn under publikens
stränga uppsigt, mäktigt bidrager att stärka
förtroendet till rättvisans förvaltning, upphöja
Domstolens värdighet och trygga rättvisans
gång från hemliga cabaler. Äfven härutinnan
igenkänner man en anledning till
Engelsmannens nationalanda, hans lifliga föreställning om
fullkomlig likhet inför lagen, och den ädla
frimodighet, som yttrar sig ibland de lägsta
stånd, så vida man icke vill alldeles förneka
att ett folks politiska inrättningar verka på
individerna.
Rousseau’s sats, ”att lagar äro endast
medel i den mäktiges hand att förtrycka den
svage; och alla lagars esprit den att gynna
den rike på den fattiges bekostnad,”* ‘motsäger
detta folks erfarenhet.[2] Deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
