Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annan vidtagit. En jemförelse, etnellan äldre
och nyare åsigter, vore ofelbart icke utan
interesse; men den skulle öfverskrida min
bestämda gräns, måhända äfven mina
inskränkta krafter. Ehvad slutsats man än deraf
skulle draga, måste man slutligen alltid komma
till det resultat, att yttersta afsigten, med all
förnuftig bestraffning, kan icke vara någon
annan än individens förbättring — och således
strafflagens sanna och eviga idé icke någon
vedergällning af ondt med ondt — håmd* ~
utan af ondt med godt — försoning. —
Ideerna af brott och straffa som i sekler,
så troget, följt hvarandra i spåren, börja nu
mera, gifva vika för de förnuftigare och
än-damålsenligare, af brott och förbättring. De
sednare förtjena ock ett högre anspråk, helst
de föra lagstiftaren till en lika sund som le*
gal distinction, emellan brottet och brottslin-*•
gen; stämpla det förra, ett ondt som bör
utrotas, den sednare en medmenniska som
bor vårdas och förädlad samhället återgifvas.
Strafflagen måste således icke vara till för att
hämnas på den brottsliga individen, utan på
sjelfva brottet. Den bör liksom anvisa, å ena
sidan, afvikelserna ifrån rätta
samfunds-förhållanden, och å den andra, medlen att rätta
eller förekomma dem; med ett ord, visa
farornas storhet, och den kraft, som fordras
till försvaret.
En strafflag, säger en upplyst Svensk
författare, som åsyftar att till v ägabringa hämd
* La loi punit, & ne se venge pas!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>