Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
ren fanns det bär i skogen och kor som gingo på bete
överallt i hagarna och endast väntade att bli
mjölkade. Det hade varit enfaldigt att svälta. Värre var
det om vintern, men även då kunde en klippsk pojke
någorlunda taga sig fram.
Valdemar sprang över spången och genade förbi Joel
Nords stuga. — »Rackargubbe», ropade han i
förbifarten. Joel var visserligen stendöv, men han
hoppades, att gumman eller Elfrida fanns inom hörhåll.
Folket i Hällan voro också Valdemars fiender. Över
huvud taget räknades hela öns befolkning till fienderna.
Det var präktigt att icke äga en enda vän och ändå
reda sig. Alla föraktade Betulander och hans son,
alla utan undantag. Men deras förakt kunde icke
jämföras med det Valdemar hyste för de andra.
»Bondkaniner», sade han högt och vek av in på
vägen till Öster-Hagen. Det hade fallit honom in att
söka upp pojkarna Mårtensson. Mårten var inte heller
Valdemars vän, ingen var det ju, men den sävliga,
tungrodda klumpen satt knäkamrat med honom i
skolan, de hade samma väg hem och voro lika gamla. Det
hade fört dem litet närmare varandra, och Valdemar
värderade Mårten, emedan denne för det mesta
underordnade sig hans nycker och infall.
Hans bara fötter rörde upp vägens damm, och
vinden, som låg emot, kylde hans bröst. Skjortan var
uppfläkt och hängde över ena axeln, ty knappen vid
halsen saknades, byxorna, som en gång i tiden tillhört
fadern, fladdrade muntert kring de smala benen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
