Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
gagnade sig av den slump, som låtit honom veta, hur
maskinen skulle sättas i gång, och när alla vid
Djupnäs samlats nedanför Ömans stuga, ropade han:
»Nå, sir ni nu, bondgafflar.»
Ingen svarade. Det var så nytt och överraskande
detta, att ingen fann ord.
»Har man sitt på tusan», mumlade slutligen Öman
och röjde nästan ånger över det hån, varmed han
förut trakterat uppfinnaren.
»Sannerligen kunde han inte ändå», sade Bernhard
Österman.
»Ja, men va’ har han för’et?» invände den praktiske
Alexander.
Valdemar styrde rätt mot stranden, där
Djupnäs-borna stodo. Han ämnade begagna sig av sitt övertag
och krossa dem äntligen nu, när hans tur kommit.
Oväntat började maskinen puttra på ett misstänkt
sätt. Den ena pistongen ökade utan synbar anledning
takten, medan den andra visade stor lust att stanna.
Konstruktören gav den på försök en uppmuntrande
knuff. I detsamma inträffade explosionen. Först ljöd
en liten ilsken men varnande väsning och ånga
strömmade ut på ställen, där den inte bort göra det. Sedan
lyftes det illa fastlödda locket med en tvär smäll från
pannan och virvlade uppåt, oroväckande nära
styrmannens ansikte. Valdemar kastade sig bakåt, och
farkosten kantrade. Det var troligen det, som räddade
honom från att bli lemlästad, ty i själva
sjunknings-ögonblicket sprang maskinen sönder. Pannan ramlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
