Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
städes inne i hjärnan släppt, ty allt började dansa
runt för hennes ögon.
»Ack, du min Valdemar, din blick som solen klar»,
sjöng hon halvhögt. Det var en positivhalarvisa, som
hon hört en gång för länge sedan. Den var »tryckt
i år», det hade hon själv sett. I ett anfall av
obegripligt galanteri hade Betulander köpt den åt henne. Nu
var den förstås bortslarvad, men hon mindes tydligt
de bägge stroferna. Och nu sjöng hon om och om
igen. »Ack, du min Valdemar, din blick som solen
klar...» Mannen snarkade taktfast vid hennes sida.
Besättningskarlarna gjorde sig ärende ned till
mellandäck för att lyssna till det entoniga nynnandet.
Några passagerare kommo också. Först skrattade man
åt henne, och då hon såg leendena, log hon tillbaka
och sjöng utan uppehåll. När sedan åhörarna blevo
tankfulla och allvarliga inför hennes outtröttlighet,
ändrade hennes ansikte uttryck med deras. Högtidligt
och långsamt sjöng hon samma strofer om och om
igen. »Ack, du min Valdemar ...»
Det hällregnade över ön. När båten lagt till och
Betulander blivit väckt, vinglade han ned på bryggan.
Hustrun följde efter och sjöng som förut. Sjaletten
hängde på ryggen, och de gråsprängda hårtestarna
klibbade våta vid tinningarna. Hon såg rätt uppåt och
lät regnet piska sitt ansikte. Från båten stirrade några
undrande ögon efter de två, som drogo uppför backen.
Genom regnets plaskande och vindens sus i alarna vid
stranden hörde de om och om igen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
