Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Karlssons korta äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
»Säj mej ärligt å rakt på saken, ä A’gust svårt
begiven på brännvinet?»
»Han är inte värre han än andra», stammade fadern.
»Då måtte han inte vara slug», stönade Andersson.
Inför hans öppet visade förtvivlan sjönk Karlsson
ihop.
»Bevare mej väl!» utbrast han, smittad av den
andres ängslan.
»Hur ska vi bära oss åt?» frågade Andersson och
vred händerna, så att det knäppte i fingerlederna.
Karlsson stod en stund och tuggade utan att få fram
ett ord. Slutligen sade han på ett sätt, som röjde, att
åtskilligt dock föreföll honom dunkelt.
»Pojken talade om din bössa. Hur var det med den?»
Andersson ansträngde sig för att finna ett
sammanhang mellan frågan och något, som helt och hållet låg
utanför hans tankesfär.
»Bössa?» sade han eftersinnande. »Nog har jag en
så’n alltid. Men jag vet knappt, om den går att skjuta
med, för den ä inte använd på flera år.»
Svaret gavs i en sådan ton, att vidare tvivel skulle
varit förolämpande. Karlsson sänkte huvudet och
sneglade bort till sonen.
»Jaså», mumlade han nedslagen och förvirrad. »Ja
då begriper jag inte, va’ det ä frågan om.»
»Sannerligen jag heller gör det.»
En stund senare gick Karlsson tankfull hemåt. Han
fattade ej orsaken därtill, men han närde en djup
misstro mot sonen. Det fanns något dunkelt i hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
