Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Karlssons korta äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
övertygelsen, att en stor oförrätt tillfogats henne, och
hon ansåg det som sin skyldighet att hämnas. Hon
snäste mannen, grälade stundom dagarna i ända och
grät ibland vid barnets vagga. August teg och gick
undan, ty han visste, att en ursäkt eller ett svar
vanligen medförde nya obehag.
»Oj, oj, oj, en så’n karl!» larmade Kristina litet
emellan. »Han svarar inte en gång.»
»Nä, han aktar sej allt», mumlade August och slank
ut. All den intelligens, han var mäktig utveckla,
användes numera på försök att lista sig ur andras närhet.
Bakom det hela stod Andersson, mild, salvelsefull
och ständigt beredd att förlåta. För honom hyste
August en oresonlig fruktan, och blott han hörde ljudet
av svärfaderns steg drog han ned huvudet mellan
axlarna, beredd att springa. —
Ytterligare en månad rann bort och de första
vårtecknen började visa sig.
Sent en marskväll knackade det på ett av fönstren
till bröderna Östermans stuga. Bernhard tryckte
näsan platt mot rutan för att se, vem besökaren var.
Han urskilde otydligt ett förgråtet ansikte, inramat i
rött skägg.
»Andersson», sade han över axeln till brodern.
»Be’n kliva in!» uppmanade Alexander.
En halv minut senare stod Andersson i rummet.
Bröderna förstodo strax, att något ovanligt förefallit.
Tårarna strömmade över besökarens ansikte, som
uttryckte den högsta möjliga grad av förtvivlan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
