Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Karlssons korta äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
Andersson stod med krökt rygg och knutna händer
på andra sidan bordet.
»Skiljas», upprepade han långsamt och i en ton,
vilken föll som en skopa kallt vatten över August. »A
om inte jag vill?»
»Rör mej inte, sa tiggarn, när hunden bet’en i
träbenet. Jag vill, jag.»
»Det vore förstås också ett sätt», medgav
Andersson, som om han funnit förslaget värt ett övervägande.
»Ä det så att du vill, då vill inte jag», larmade
August, vars misstro väckts.
»Då vill inte jag», ljöd det snabbt och påpassligt
från Andersson.
August hade trasslat in sig i så många motsägelser,
att han ej förmådde reda sina egna tankar, ännu
mindre följa andras. Han sneglade en stund glåmigt
och dumt på svärfadern tills han ånyo blev förargad
över sin oförmåga.
»Jag gör en konst i er båda två», utbrast han
sur-mulet. »Jag vet, att du lurar mej, hur det än blir, å
därför vill jag vara fri från er. Jag reser till Amerika,
så mycke ni vet det.» Den översittarton vari han
börjat, hade sjunkit en hel oktav, innan han slutade. För
att göra något prövade han benens styrka, och när
han insåg, att han ej vågade lita på dem, styrde han
utan vidare kurs mot soffan. Nästa sekund låg han i
hela sin längd utstträckt därpå och snarkade högt.
Andersson synade honom med en spefull glimt i
sina sluga ögon. Så snart han antog, att det hånfulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
