Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Sedan Joel fått visa sin skicklighet som seglare, tycktes
han anse sitt ärende uträttat, och när han teg, gjorde
Anna detsamma. Bägge voro för övrigt så unga, att
de ännu ej börjat tänka på framtiden. Var det kärlek,
som drog dem till varandra, nog var det än så länge
en mycket ljum sådan.
En annan sak blev det, när Ejderman uppträdde.
Ejderman var lots och änkling och såg sig om efter en
duktig kvinna, lämplig att pyssla om honom själv och
hans båda barn i första giftet. Han kastade ögonen
på Anna i Granskär, hon var ung och glad och hade
lätt för alla sysslor. Vid sina besök kom han alltid
landvägen och satt inne hos Annas föräldrar, viss att
hade han bara vunnit dem, skulle dottern inte säga
nej, när han friade.
Joel Nord var inte enfaldigare än att han förstod,
från vilket håll vinden blåste. Därför tog han en dag
bladet från munnen och talade med Anna. Han hade
insett, att skulle något ske, borde det vara nu, och
oron över Ejdermans långa och täta besök sade honom,
att han höll av flickan. Joel Nords frieri lär ha avlupit
ungefär på följande sätt:
»God dag, Anna, nu ä’ jag här igen.»
»Jag ser det.»
»Å eftersom jag ä’ här, så tänkte jag med
detsamma fråga, om du vill gifta dej med mej?»
»Kära hjärtandes, Joel, nog vill jag det.»
Friaren sneglade litet överraskad på henne, ty det
undgick honom ej, att svaret givits utan synnerlig
17 Ön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
