Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
ville flytta fötterna, kändes de blytunga. Han
förmådde helt enkelt inte lyfta dem. Då föll han tillbaka
i sin slöhet och glömde, var han befann sig.
Vinden mojnade igen för en stund, men båten gled
alltjämt framåt. Joel kände det, som om han sovit,
ehuru han icke gjort det. Runt omkring var det
kolsvart. Han kom ur mörker och gled in i mörker. Om
färden gick söder- eller österut anade han ej. Det
bekymrade honom för övrigt icke. Han undrade väl,
vad de skulle säga, ifall båten med ett lik flöt intill
en strand, men ... vad för men? Hans tankar kommo
trögt och utan sammanhang, när de inte höggos tvärt
av och lämnades ofullgångna. I svarta natten satt
han ensam i en öppen båt utan roder och åror och ...
och ... Det var väl kölden, som hindrade honom att
tänka redigt. Han kände, hur kylan nöp i skinnet,
hur den för alltid bet sig fast däri, trängde mellan
musklerna och åt sig genom benpiporna in i märgen.
Så lades oväntat en oerhörd tyngd på hans hjässa.
Allt som funnits under dess valv kramades ut,
tankarna försvunno och ångesten vek. Först blev det så
stilla, att Joel förnam själva tystnaden. När han
hunnit vänja sig vid den, hörde han på ofantligt långt
avstånd ett svagt och otydligt ljud, som han gissade
vara sammansatt av vindens sus och vågornas
plaskande. Att det skulle finnas var naturligt och lika
naturligt var, att den tryckande tystnaden även
omgav honom som med en ring, utanför vilken någonting
rörde sig, någonting, varemot hans drevs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
