Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
»Du ä’ kallad att stå till svars», trumpetade
Andersson i Joels ena öra.
»Å om jag inte kommer då?» Joel klippte med
ögonen och såg allt annat än skuldmedveten ut.
»Törs du inte, va’?»
Det var att beröra den rätta strängen, ty Joels rygg
blev genast rak.
»Jag ska’ komma», lovade han.
Med det beskedet fingo de andra nöja sig.
»Du kan ju alltid neka för faderskapet», menade
Andersson, som rådplägat med nämndeman Bolén.
»Det har styvare karlar än du gjort före dej.»
Joel låtsade ej höra honom, och de tre gingo.
Joel stod en stund och såg efter dem. Så skrattade
han gäckande och linkade in till hustrun. Hon hade
genom det öppna fönstret åhört samtalet.
»Du tänker väl aldrig neka för det, som sant ä’?»
började hon.
»Gjort ä’ gjort, hur det nu kom sej», svarade Joel
lugnt. »Å de ä’ skräp till karl, som inte vågar stå för
egen gärning.»
Precis samma ord upprepade han följande söndag
i bönhuset. Hela församlingen hade ögonen riktade
mot honom och han mötte de många fientliga blickarna
med kall överlägsenhet.
»Syndare!» susade det utefter bänkarna.
»Det ä’ vi väl lite var, inte annat jag vet. Å inte
blir det bättre, om vi aldrig så många gånger neka
för va’ sant ä’. Men eftersom man bett mej komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
