Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
han med något av sin forna skärpa i rösten. Efter
ännu en kort nick åt de båda, som undrande och
försagda följde hans rörelser med ögonen, gick han. I
dörren hörde Elfrida honom yttra: »Alla de här åren
har bara varit ett lån. Det är gott för den, som kan
betala igen.»
»Va’ tänker han nu ta sej till, han, som varken
hör eller sir?» sade Elfrida ängsligt.
»Åh, han kommer väl snart tebaks», mumlade
flickan sömnigt.
Joel gick raka vägen ned till den gamla halvruttna
sumpen, reste masten och hissade seglet. När han
gjort loss fånglinan, och båten gled ut ur viken, sade
han högt: »Jag kommer, jag kommer.»
Himlen välvde sig svart och hotande över honom.
Vinden låg rätt från land, och vinterns första
vilsekomna flingor flögo genom luften. Långt borta till
havs i en liten remna mellan snömolnen blinkade en
ensam stjärna. Joel Nord grep hårt kring rorkulten
och styrde rätt mot den. Nu hade han bättre don än
en gång för länge sedan.
Vågorna drevo tunga och höga och han var snart
ute ur viken. I söder inbillade han sig se Brunskär
som en strandad jätteval och han höll ned mot dess
ostliga udde. Utanför låg havet fritt, och oändligt
långt borta lyste stjärnan, mot vilken han styrde. Med
vinden i nacken, alldeles som en gång för länge sedan,
satte gamle Joel stadig kurs mot stjärnan, som
vinkade och vägledde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
