Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan bröt sig officern slagen och blödande ut ur hopen
och arbetade sig fram till kommandobryggan.
— De hundarne ha kommit öfver brännvin. Hvad är
att göra, kapten?
— Dö som män, ingenting annat.
Miss Elisabeth stödde sig darrande mot matrosen vid
sin sida. Hon ansträngde sig till det yttersta för att sluta
ögonen och slippa se, men fasan tiodubblades, då hon blott
hörde. För att på något sätt tvinga sig till annan
tankeverksamhet, sökte hon granska den räddare, ifall räddning
var möjlig, slumpen kastat i hennes väg. Hon såg en
krans gulrödt, borstigt skägg kring ett väderbitet ansikte
och i detta ett par små vänliga ögon, hvilka spändt
blickade in i den hejdlösa kampen icke för lifvet, utan det de
kämpande ville undvika: döden.
— De äro galna allesamman, sade mannen utan att
rösten darrade det minsta, endast som om han konstaterat
ett obestridligt faktum. — På det här sättet gå vi i putten
hvarenda en.
Långt efteråt förundrade sig miss Elisabeth öfver, att
hon klarast af allt denna ohyggliga natt mindes just dessa
få ord och att mannens högra hand var tatuerad med ett
blått ankare och däröfver tvänne i kors lagda flaggor.
Strax efteråt tog han ett kort steg tillbaka, höjde
handen och fällde med ett väldigt dråpslag vid tinningen
en karl, som blind och döf för allt störtade rätt emot henne.
Hon skrek till, då den slagne halft vanmäktigt grep
efter hennes klädning, och var nära att falla.
— Inga dumheter, miss, sade matrosen med kärf
vänlighet. — Ska’ en helskinnad komma ut ur det här, gäller
det först å’ främst att stå på benen. Och så ska’ ni inte
ta’ mig i armarne, dem behöfver jag fria för att kunna hålla
mitt löfte.
Omedelbart därpå grep han henne om lifvet och bar
henne springande mot mellandäck. Hon begrep ingenting
af det, som skedde, utan lät honom föra bort sig. Deras
väg gick förbi några spridda grupper, bland hvilka ingen
gaf sig tid att tänka på dem.
— Det var tur för oss, miss, att jag har goda ögon,
flämtade matrosen andfådd och så slungade han henne
handlöst i en jolle, som gled utför däfverternas linor med
sådan fart, att hon hisnade.
— Hvad dj—n har kvinnan här att göra? röt en ilsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
