Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver männen och kvinnan däri. Samma långa eller korta
tidrymd gled undan, därpå bröt någon häftigt ut:
— Hur i h—te kunde ni, mr stewart, glömma
kompassen?
— För min del finner jag det ännu sämre, att ni glömde
en ankare vatten, föll en annan in och alla de böjda
gestalterna sprutto till, ty det låg hot i stämman.
— Jag glömde ingenting, svarade en grumlig röst. —
Hvem som helst af er hade nog orkat rulla fram...
Fortsättningen följde ej. Röstens ägare insåg
förmodligen hur enfaldigt det var att gräla om en sak, som det
ej längre stod till att hjälpa. Sandkornen i ödets timglas
föllo ett efter ett, tystnaden sänkte sig åter obarmhärtigt
tung öfver jollen ocn människorna däri. Men i den kvafva
luften låg någonting tryckande och elakt, någonting, som
födde vreda och stygga tankar och som närde dem med
hat och ondska. Och alla måtte hafva känt det så, ty
icke en vågade draga ett häftigt andedrag, det var som om
han fruktat att därigenom fästa de andras uppmärksamhet
på sig.
När nästa dags morgonsol höjde sig ur hafvet, kände
miss Elisabeth, att hennes nerver återvunnit det mesta af
sin forna spänstighet. Hennes kläder voro fullkomligt torra
och i hela kroppen spred sig en välgörande värme, som
gjorde det lätt att andas. Den domning, hvilken liksom
utplånat tjugufyra timmar af hennes lif och dragit ett svart
streck öfver dem, vek för ljuset och värmen, men med det
nya vände äfven tankarne tillbaka och minnet vaknade.
I ett nu stodo fasorna vid fartygets undergång för hennes
inre syn. Samtidigt erinrade hon sig den förlust, hon lidit
och började gråta. Vid ljudet af de svaga snyftningarna
blef det om möjligt ännu tystare i jollen. Männen väcktes
ur sin dolska slöhet och sågo skyggt frågande på hvarandra.
Ingen af dem begrep dock, hvarför hon grät just nu. Till
slut hostade någon lätt varnande, och karlen, som satt
henne närmast, vände sig trögt om, sägande:
— Gråt inte, miss!
Hon hörde orden, men smärtan härskade så enväldigt
öfver alla hennes sinnen, att hon ej äfven om hon velat
det kunnat göra honom till viljes.
— Ja, ja, återtog han och hans ton ljöd beskyddande,
som om han på något sätt trott sig stå i ansvar för henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
