Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
former och färger, och då feberyrseln emellanåt gycklade
fram hela taflor för henne, samtalade hon i inbillningen
med kvisten, glömmande tid, rum och sig själf.
Så skvalpade oväntadt en våg mot jollen och en
darrning skakade hennes kropp. Det enda lifstecknet blef en
matt rörelse på ögonlocken och hon vaknade till ett halft,
oklart medvetande om något, som likt en mara tryckte
hennes bröst och hotade att pressa ihop refbenen. Och
jäktad af en ohygglig ångest, tyckte hon sig falla från en
svindlande höjd ned i en bottenlös afgrund. Hon ville
skrika, hon ville... det visste hon ej. Och så domnade
med ens hennes fruktan bort, nerverna dallrade likt hårdt
spända fiolsträngar, dem en klumpig hand ovarsamt berört,
ett vänligt lugn bredde sig kring henne och hon var åter
helt inne i de drömda gyckelbildernas paradis. Då darrade
jollen på nytt under en vårdslös rörelse från en af männen,
och i stället för att, som hon nyss ämnat spetsa läpparne
till en kyss mot sin mor, mumlade hon klagande:
— Det var inte mamma... inte mamma. Det är blott
en fattig, stackars kvist i träet.
Nästa sekund jäktades hon åter af sin vilda ångest
och hennes inre vred sig i konvulsioner, medan kroppen
låg orörlig och endast bröstet flämtade efter luft.
Och kvällssolen brände, så att skinnet knorrade sig
likt papper hållet öfver en ljuslåga och sprack sönder på
människorna, som viljelösa och tanketomma drefvo kring
hafvet.
— — —
— Nej, edra snikna djäflar, vrålade en stämma, som
förlorat alla egenskaper, hvilka tillhöra en mänsklig röst —
jag har inte lust att låta slakta mig som ett svin.
— Du föreslog det själf, tjöto de andra i halsen på
hvarandra.
— Nej, säger jag, nej... nej... släpp mig... nej!
— Fram med knifvarne, gossar... fort... fort...!
— Himmelske fader! Jag är en människa... en män...
Förbannelse öfver dig, niding, sticker du mig bakifrån! —
Hjälp! jag är en människa som du.
— En gång till, Pat!
— Gör det själf!
— Du står närmast!
— Nej, ni få inte. Jag är en människa, har jag
sagt. Jag vill inte dö... inte nu... sedan... om en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
