Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svårt att fånga. Sedan förminskade han blickens omkrets
än en gång, lät ögonen löpa utefter strandens buktande
linje och gjorde på en höft ett öfverslag af, hur långt
floden möjligen kunde stiga.
— Tusan i det, sade han högt och skrattade till —
om jag lagt mig på andra sidan jollen, hade jag vaknat
genomvåt för en timme sedan, ifall jag vaknat mer. —
Därpå skakade han förargad sitt hufvud, det blef nödvändigt
att draga båten längre upp på land, så vida den ej skulle
flyta bort, när det blef blåst härnäst. Lind spottade i
näfvarne och tog ett pröfvande tag i relingen men öfvergaf
försöket. Han kände sig matt och rådbråkad och i stället
för att spilla sina krafter på sådant, som mycket väl kunde
göras sedan, fortsatte han med sin granskning.
Stranden höjde sig snedt uppåt för att på andra sidan
den lilla bäcken, som räddat honom från att brännas ihjäl
af törst, bilda en gräsbevuxen slätt, begränsad af en
skogsdunge. De närmaste träden stodo betydligt lägre än de
bakom befintliga, de höjde sig terrassevis öfver hvarandra
i tre olika afdelningar. Främst en rad smärta,
palmliknande träd med raka stammar och yfviga kronor, efter
dem följde ett bälte af grofva, knöliga resar med bisarra
grenar och mörk grönska och högst upp vidtog i oordnade
hopar en hel skog af busk- och klängväxter, bortom hvilkas
saftiga bladverk skrofliga, nakna klippor höjde sig.
— Ser min själ ut som en vulkan, konstaterade Lind.
— Jag undrar... Nej, nu ä’ jag för hungrig att tänka på
annat än mig själf. — Han hejdade sig tvärt och stirrade
häpen mot bäckens andra strand, hvarifrån ett prasslande
ljud förnummits och där buskarne våldsamt rördes, som
om en tung kropp försökt tränga sig fram.
Nästa sekund befann sig Lind hopkrupen bakom jollen
och höll i handen en yxa, som nyss legat däri. Den för
vilden så väl som den civilicerade människan gemensamma
första impulsen hade kommit honom att intaga
försvarsställning. Han visste ingenting, därför var han beredd på
det värsta, ty den bildning, som fallit på hans lott, hade
endast lärt honom att misstro. Nedhukad bredvid jollen
och med yxan beredd till ett dråpslag spejade han
försiktigt bort åt bäcken.
Tvänne svin kommo grymtande fram ur buskarne och
gingo, skubbande sig mot hvarandra, ned till bäcken.
— Stora ä’ de då inte, tänkte Lind och iakttog dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
