Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var så stor, att de litet emellan slogo Lind i ansiktet med
vingarne, då de fladdrade förbi honom. Ifall han varit en
bättre iakttagare, skulle ensamt denna omständighet sagt
honom, att troligen ingen mänsklig fot före hans båda
beträdt ön, men en dylik tanke föll honom aldrig in.
Nedhukad, med krokiga knän och ängsligt spejande framför
sig följde han gångstigen, hållande yxan färdig till anfall
eller försvar.
När han följt stigen ett par hundra steg, hejdade han
sig hastigt, en ilsken hväsning ljöd varnande från buskarne
till höger. En hel minut stod Lind orörlig och med
återhållen andedräkt väntande att få se den varelse, från
hvilken ljudet kommit. Slutligen förlorade han tålamodet
och tog ett steg fram, men blott för att genast draga sig
tillbaka. Ur snåret glimmade tvänne otäcka, gulgröna
ögon, medan ett underligt formadt hufvud på en kort hals
rörde sig af och an, så att bladverket prasslade ofvanför
detsamma. Linds första rediga tanke var att vända om
och fly, men till sin förfäran kände han, att krafterna höllo
på att svika honom. Han var ej nu den gamle vanlige
Lind, utan en svag, utsvulten stackare med skälfvande
nerver och slappa muskler, hvilka ej på länge skulle
återvinna sin forna spänstighet och styrka. Vissheten om hans
hjälplöshet gjorde honom feg och på samma gång började
ett doft, oredigt raseri sjuda inom honom. En hel mängd
olika tankar korsade hvarandra blixtsnabbt i hans hjärna,
hvars klarhet aldrig varit större än just nu. Han
förbannade tyst sin envishet att gå hit, i dag var det ju alls icke
nödvändigt, och samtidigt undrade han, ifall det fula hufvud,
han såg, tillhörde en orm eller ett farligt rofdjur.
Och alltjämt rörde det platta hufvudet sig bland
buskarne, hvars blad prasslade som en själaringning
därvid, under det att den hemska hväsningen ljöd, så ofta han
vågade blinka. En stund, lång som en evighet, tyckte Lind
att han stått där orörlig och bidande, hypnotiserad af de
gula ögonen med sin elaka, frågande blick. Då tog han
mod till sig och med yxan höjd gick han rätt mot fienden.
Modet, som i de flesta fall icke är annat än en till sin
spets drifven fruktan, sporrade honom, och raseriet öfver
den ihärdiga otur, som han inbillade sig förfölja alla hans
steg, sköt på. Han handlade under trycket af en ursinnig
förtviflan och tänkte blott, att skulle han dö, var det så
godt att slutet kom med ens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
