Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människor och föreskrifver dem, hvad de skola göra, säga
och tänka.
Solljuset föll i mäktiga flammor ned öfver ön, jagade
de sista halffärdiga ämnena till ett lif hufvudstupa in däri
och lifvet lät sig väckas, emedan hvarje det minsta frö
tycktes veta, att det hade en bestämmelse att fylla. Allt
hade det, allt utom hon. I naturens verkstad arbetades
med jättekrafter, och sköt på gjorde värmen, ja själfva
luften, som fylld af söta, kvalmiga dunster hängde tung
under trädens kronor, och grässtråen ilade upp ur myllan
yra öfver lyckan att vara till. Den ensamma kvinnan,
som såg allt detta, ryste inför en natur så öfverväldigande
stor, så fruktansvärdt mäktig, att icke ens hundra hjärnor
förmådde samla de sig hopande uttrycken till ett helt. Här
läste hon, som fordom sällan höjt tanken öfver det
alldagligas nivå, ett par rader på en sida ur naturens evangelium
och lärde sig ana, hvad det är som regerar världen. Och
så fann hon, att den, som hos människorna nedlagt de
goda och de onda drifterna, äfven gifvit dem viljan att välja
rätt jämte skyldighet att ensamma stå för sitt val.
— Jag skall välja, hviskade hon sakta.
Men oaktadt detta, som hon hoppades fasta beslut,
hängde hon envist fast vid det förflutna, hvilket lockade
och drog, som det förlorade alltid gör.
Återigen såg hon bort mot skogen, där lianernas
nätverk hängde öfver grenar och stammar. Blickarne
fästades vid ett ståtligt träd, hvars blad hängde slappa och
halfvissnade midt i den nyvaknade lifsglädjen, skvallrande
om att dess märg angripits af en dödlig sjukdom. Genom
att gifva akt på de olika företeelserna i skogens värld hade
hon lärt sig, att det onda, hvaraf trädet led, kom utifrån.
Lianerna, hvilka så oskyldiga spirat upp bredvid stammen,
hade först börjat sända ut sina mjuka, falska armar och
ungefär fem, sex meter ofvan marken med dem bildat en
ring, hvars ändar mötts och växt ihop, och med dessa sina
armar ströpo de trädet i en obeveklig omfamning, sögo
ut dess must och hindrade det att lefva. I täta hvarf ofvan
hvarandra rundade sig nu lianernas ringar kring stammen
och deras smidiga men sega armar sögo långsamt och
säkert bort dess lifskraft, i det de hindrade all fortsatt
utveckling.
På samma sätt föreskrifver samhället lagar. Mjukt och
smidigt börjar det i god tid, binder viljorna och behandlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
