Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hon orkade bära dem, läggas på hennes skuldror? —
Hon hakade sig fast vid Linds arm och sökte hjälp hos
honom, han var starkare än hon, ty han grubblade ej.
Djurflocken var redan skingrad, endast ett par fåglar
svagare än de andra hade trampats ned och lågo döda på
gräsmattan.
— Lif är nåd, sade hon sakta, då hon såg dem.
En half timme stodo de båda människorna och blickade
frågande i samma riktning. Nej, elden hade slocknat,
rökmolnen voro skingrade, vulkanen sof. Då gingo de säkra
på sin sak hand i hand åt grottan till. Det var något,
som först och främst dref dem dit, det ställe, där de
tillbragt så många dagar och nätter, var dem för kärt att ej
blifva deras första tanke.
Bäcken syntes dem stridare än under gårdagen och ett
längre stycke af dess ena strand hade rasat, så att den
blifvit bredare från skogen till mynningen. Sandslätten,
där de först landat, var oförändrad, men åsen bakom
densamma föreföll kortare och lägre än förut.
— Se, sade Lind, då de hunnit dit — härifrån och
bort till grottan har stranden sjunkit i hafvet.
Miss Elisabeth nickade tyst, hon hade sett.
De klättrade vidare öfver stenblocken och blickade
skrämda ned mot hafvet, som numera plaskade mot en
klippstrand, där förr en sandslätt utbredt sig. Enligt hvad
de under sin brådskande färd iakttogo, var ingenting annat
förändradt, men det var tillräckligt att göra dem
eftertänksamma. Nedanför grottan fanns blott en sandremsa högst
tjugo fot bred kvar, utanför den syntes stranden stupa
tvärbrant i böljorna. Men upp till grottan var en bred
väg banad, sluttningens ihåligneter hade fyllts med
nedrullade stenar och där sådana förut stängt vägen, så att de
måst göra långa krokar kring dem, funnos nu jämna ytor,
naturkrafterna hade beröfvat dem en del af den mark, de
vant sig vid att trampa, men liksom på lek i ersättning
gifvit hvad de själfva aldrig skulle lyckats fullborda. Lind
skyndade snabbt uppåt den nya stigen, medan miss Elisabeth
dröjde nedanför. Hon såg honom luta sig ned och gå in
i grottan. Strax därefter kom han tillbaka och ropade.
— Här inne tycks ingenting ha händt, hvarenda sak
står orörd på sin vanliga plats.
Hon ilade upp till honom och trädde in i grottans
halfskymning, som om hon velat omfamna hvarje föremål där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
