Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men äfven då var hon beredd att gifva med fulla händer och
af allt sitt hjärta, ty de hade gjort henne till det hon nu
var: moder, och hon anade, att barnen ganska ofta skapa
mödrarne.
Så en dag, när flickan låg vid hennes barm och gossen
lekte i sanden bredvid henne, utropade hon glad.
— Nu är jag icke ensam längre.
Lind, som sysslade ett stycke därifrån, vände sig med
ett vänligt skratt mot dem och frågade.
— Nå än jag då?
Hon teg en kort stund som sökande svaret och sade
slutligen.
— Du är blott deras far, men jag är deras mor, jag.
Han såg litet förvånad på henne och undrade, hvad
hon menat med dessa ord. Hela eftermiddagen funderade
han öfver deras innebörd, och som det nästan alltid skedde,
när hans ouppfostrade hjärna arbetade för egen räkning,
gingo tankarne vilse. Först trodde han sig förstå, att hon
ämnade utesluta honom ur barnens kärlek, och någonting,
som liknade afund, började röra sig i hans inre. Han ville
genast döda den fula känsla, som rest sitt hufvud, men den
lät ej aflägsna sig godvilligt, och ju mer han tänkte på
samma sak, desto sannolikare föreföll det honom, att han
gissat rätt.
— De ä’ mina också, mumlade han knotande öch från
det ögonblicket sysselsatte han sig ständigt med gossen,
flickan var för liten ännu, henne skulle han nog lyckas
draga till sig framdeles. Men han hade ingen vana vid
barn, hans smekningar voro hårdhändta, och i stället för
att göra gossen glad, som han inbillat sig kunna, flydde
den lille till modern, så fort han nalkades.
— Det var en besynnerlig pojke, sade Lind en dag
efter ett nytt misslyckadt försök att roa honom — han
springer långa vägar för mig.
Kvinnan tog honom i sin famn och tryckte honom ömt
intill sig.
— Han vet, att hos mig får han allt, sade hon.
— Inte vet en sådan där liten byting någonting.
— Han vet, hvad han behöfver veta.
Lind sökte en invändning, men fann den ej och teg
slagen af det triumferande uttrycket i hennes ögon. Han
blef osäker och ämnade tigande gå sin väg, men så tyckte
han, att han grubblat för mycket på denna sak för att utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
