Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människan är människans ende fiende. — Mitt stoft hälsar
ditt och må din ande växa!»
Långsamt sjönk den styfva pärmen ned i Elisabeths
knä och bägge sutto tysta utan att kunna göra sig redo
för de skiftande intryck, den oväntade upptäckten, att en
människa före dem vistats på ön, gjort. Icke en stafvelse
eller ett tecken angaf hvem den okände varit. Ifall han
skeppsbruten slungats upp på stranden eller frivilligt sökt
en tillflykt utanför världen, därom meddelades intet. Det
var en, som efter att hafva tillkämpat sig sitt lugn, gaf
andra ett råd; ville de sedan följa det, fingo de själfva
afgöra; åt hvem rådet gafs bekymrade honom icke. Han
kände antagligen sig själf och många andra, han
misstrodde människors krafter och de första, som läste det
korta testamentet, tyckte sig märka den halft vemodiga,
halft trötta själfironi, hvarmed han ristat sina tecken i
pärmen, därmed gifvande efter för ett äkta mänskligt om
än oklart begär, att draga en främlings tankar till en annan
främlings öde.
De sutto tysta och andäktiga, medan ekot af denna röst
från andra sidan grafven gaf något högtidligt åt stunden.
Namnlös och bortglömd var han som de, och han hade
böjt sig. Deras blickar möttes och de sågo, att de tänkte
alldeles detsamma: hade icke de gjort rätt uti att äfven
böja sig? Ett vackert leende drog öfver Linds kantiga
drag och återskenet däraf afspeglades på Elisabeths
ansikte. De nickade åt hvarandra och försjönko i sin
stämningsrika tystnad, som gaf så många stora och hoppfulla
tankar.
Och när de tänkt på sig själfva och hvar och en på
sitt sätt jämfört tillräckligt länge, fann Lind det bästa, som
kunde sägas. Blottande sitt hufvud sade han okonstladt:
— Vi ska’ bedja för hans själ, han har kanske varit
mycket olycklig en gång.
Bägge föllo på sina knän och bådo sakta för främlingen,
ty det är i ensamheten människan lär sig fatta,
att hon måste söka hjälp hos högre makter, men när de
tränga ihop sig i flockar, blifva de öfvermodiga, då de se
sitt stora antal — och glömma.
En stund efteråt lämnade de den okändes boning och
återvände till sin grotta, medtagande bibeln. När de hunnit
dit igen, sade Elisabeth allvarligt:
— Glöm aldrig, att vi äro på »Den lyckliges ö».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
