Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämnande flikar af sina getskinn kvar på de taggiga
grenarne och färgande bladen med sitt blod. Hon ilade vidare.
Med knän och naglar sög hon sig fast vid klippblocken,
klättrade uppför och nådde flämtande till mannen. Som
genom en svart dimma såg hon hans rörelser och på ett
otroligt långt afstånd tyckte hon sig förnimma hans rop.
— Du får inte! Barnen … barnen! röt hon till likt
en sårad tigrinna och sprang på honom med händerna
famlande efter hans hals.
Öfverraskad af det oväntade anfallet föll Lind omkull
och blef liggande, under det hon tryckte sitt ena knä
mot hans bröst och höll honom kvar. Ingenting annat än
ljudet af deras våldsamt flämtande andedräkt hördes och
bägge sågo hvarandra in i hvitögonen, han med ett uttryck
af yttersta förvåning, hon kallt och hårdt som en, hvilken
fattat ett oryggligt beslut och till hvarje pris ämnar föra
det igenom.
Fulla fem minuter förblefvo de i samma ställning utan
att han gjorde ett försök att ändra läge. Därpå inbillade
han sig, att hon träffats af solstygn, blifvit sinnesrubbad
och handlade i yrsel.
— Släpp mig! sade han inledande.
— Tänk på barnen! ljöd hennes svar och knäet tryckte
honom hårdare mot marken.
— Barnen! — Det gör jag ju.
— Tänk bättre!
Hans ögon drogos långsamt ihop, så att de liknade
smala strimmor i ansiktet, var hon febersjuk eller låg något
annat bakom detta?
— Har du tänkt? frågade hon efter en stund.
— Ja. Släpp mig, skeppet seglar kanhända förbi
å’ vi …
— Det skall segla förbi.
Nu begrep han ingenting och som han låg inklämd
mellan tvänne stora stenar utan kraft att resa sig, så
länge hon hindrade honom, gaf han vika för tillfället och
sade blott ett undrande: jaså.
— Det skall segla förbi, återtog hon för andra gången
och fortsatte sedan med en stämma, hvars hotfulla klang
skrämde honom. — Reser du dig upp och vinkar åt
fartyget, tager jag den största sten jag orkar lyfta och slår
dig i hufvudet därmed. Och jag känner mig mycket stark
just nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
