Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Åkerhielm: Sydsvenska höglandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
62 geografien’
nu en gång alla stugor i Småland vara, eljes vore de icke äkta. Och
vackra äro de, dessa färgglada Smålandsstugor, där de lysa i sitt fagraste
solskensleende på backen med mörka furor eller mossiga hällar till
bakgrund.
Men nätterna bli ljusa som fagraste brudelin. Det vet ungdomen,
och därför samlas den på dansbanan vid vägskälet, där Kalle i Älgaryd
trakterar klaveret med mästarhand. Kalle giljar till vackra Lisa i
Högåsen. Och när dansen är slut, gå Kalle och Lisa hand i hand hemåt
över mosstigen, och ingen kan veta, om icke Kalle stal sig en kyss, där
som stigen kröker och björkhultet står tätast. Men innan nästa vår
samlar bygdens tärnor och svenner till dans vid vägskälet, är Kalle i
Amerika, och vackra Lisa har en annan fästman.
Nu börja skogarna fyllas av sångfåglar, och högst upp i det tunna
blå ser man en och annan vinkelskära av stora vita fåglar, som styra
norrpå.
Tidigt om morgonen, medan ännu tuppen sover på sitt ben, knallar
gammellar ned till sjön. Där tager han ekan och ror ut till vassen vid
udden att vittja fiskedonen, och så kan det hända, att far, redan innan
blå rök från kaffeelden börjar stiga upp ur skorstenen, går bort till
stationen för att byta sjöns gåvor mot klingande slantar. Se, det är nu
gammelfars dröm, att han med sitt lilla fiske skall kunna skaffa riktigt
herrskapsstaket omkring stugan. Det skall bli hans testamente till sonen,
hans, som så länge levat på undanlag. Lycklige gammelfar, han vet icke
han, att innan midsommarsolen ler i hagarna och innan han ännu
samlat hälften till staketet, skall han bäras bort till sockenkyrkogården, bäras
över kors av friskt ene, som man strött på vägen, och bäddas ned under
ett svart träkors. Han vet icke han, gammelfar, att våren skall taga honom
liksom så många andra gamla.
Så blir det varmare dagar, det blir färg och liv i hagarna, sång och
kvitter i skogarna, och svalan lär sina ungar flyga. Nu går bonden till
socknens skolhus att dryfta kommunens järnvägsfråga. Ty en
järnvägsfråga måste man nu ha i varje småländsk socken, om det skall vara
något med den.
Uppe i hasselhagen stå »slåttergubbarna» och nicka på sina runda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
