Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf av Geijerstam: Sverges östkust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1ö4
geografien*
höstdager. Vinterbesöken bliva ju alltid sparsammare. Och dock tänker
man ofta på vintern härute. Ty om ingenting talar skärgårdsbon hellre
än om vintern. Därav kan man också förstå, hur hårt den trycker
honom.
Där skymtar en udde fram emot skogsbrynet. Där ser kält och
förstört ut. En ensam skorsten reser sig rätt upp emot skogen ur en massa
av gräs. Runt omkring växer ingenting annat än ogräs. Och nere vid
stranden, där bryggan borde ligga, synes nu endast en oformlig stenhög.
Här bodde fordom Andreas Vik. Ung och lycklig kom han med sin
unga hustru och bosatte sig i faderns gamla stuga. Fadern var nyss död,
och Andreas hade ärvt stugan. Han var lycklig, därför att han älskade
den hustru, som nyss blivit hans. Och han var nöjd, att han bodde
ensam på udden med skogen bakom sig och ingen människa, som
kommenderade honom hit eller dit.
Se, det är skärgårdsbons särmärke. Smått har han det, torftigt är
hemmet, ensam och tyst vintern, farliga färderna från land till land. Men
sin egen är han, och ingen befaller över hans liv.
Så var det med Andreas. Det var bara en sak, ban hade glömt. Det
var, att stugan väl var hans, men icke marken. Den hade fadern före
honom köpt på femtio år, och det glömde Andreas. Han glömde detta,
därför alt han aldrig kunde tänka sig, att någon skulle vilja taga ifrån
honom hans jordbit och hans hus. Så gingo åren, och till sist stod han
hos lantpalronen, vilken rådde om marken. I handen höll han ett
gammalt gulnat papper, som var faderns kontrakt.
Av patronen fick Andreas det beskedet, att denne ej ville lämna ifrån
sig jordbiten ännu en gång. Ville Andreas flytta stugan, så var det hans
rättighet. Men marken var ägarens, och den, som äger något, kan göra
med det, vad han vill.
Därmed är det slut med lyckan lor Andreas. Och när tiden var inne,
drevs han bort från marken, som hans far hade brutit.
Då grep honom vreden. Allt, som kunde förstöras, blev förstört,
byggningen, trädgården, lunden. Träd och buskar rycktes upp med rot,
och av byggningen lämnades icke sten på sten. Själva bryggan bändes
sönder med spett och föll ihop till en stenhög. Ingenting ville Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
