Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helge Nelson: Bergslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BERGSLAGEN
189
och bygden vidgades. Så stark som motsatsen är i natur mellan de
fruktbara dalgångarna och de skogklädda höjderna i Bergslagen, likaså
olikartad är Bergslagens odlingshistoria i dal och på höjd. Medan odlingen
på slätt och i dal i Bergslagens sydligare delar räknar 4000-åriga anor,
bli de stora ödeskogarna först långsamt befolkade. Ännu i slutet av
1500-talet bredde sig obygden över områden, som nu intagas av bela
socknar och kapellförsamlingar. Hela de milsvida gränsområdena mellan
Dalarna, Västmanland och Värmland voro ödemark. På sin höjd gömde
sig i urskogens skrymslen den biltoge undan lagens arm, eller hade en
bonde sitt fiskevatten i någon tjärn ej allt för långt från svenskbygden.
Det medeltida bergsbruket hade väl ökat bygden, men det var först
1500-och 1600-talens väldiga nybyggesanläggningar, som gjorde obygd till bygd.
Och då var det ej blott svenskar, utan mångenstädes i lika hög grad finnar,
tyskar och valloner, som röjde undan skogen, bröto malmen och anlade
små hyttor och hamrar vid bäckarnas forsar.
Ett »bergslag» var namnet på ett område, som fick företrädesrätt till
bergshantering. Utom Sala silverbergslag och Falu kopparbergslag funnos
nära ett tjog järnbergslag i mellersta Sverge. Här bröto jordägarna,
bergsmännen, i sina gruvor och voro förpliktade att uppehålla
tackjärns-blåsning i hytta. I ersättning erhöllo de vissa skattefriheter för sin jord
och fingo kronans skogar anslagna till sina hyttors drift. Medan
tackjärnstillverkningen av ålder ansetts böra ske inom Bergslagen, vars
skogar huvudsakligen voro avsedda för denna järnhanteringens
modernäring, förlades i allmänhet stångjärnverken utom Bergslagen. I våra
dagar, då bergslag med företrädesrättigheter ej längre finnas och
bergshanteringen varit fri sedan ett 60-tal år tillbaka, spåra vi ännu denna
skillnad mellan gruvbygden och bruksbygden. Bunt omkring gruvornas
och hyttornas land, det egentliga Bergslagen, ligga vid dess portar några
av vårt lands största järnbruk. Gästrikland har sålunda endast ett par
obetydliga järngruvor, men Sandvikens, Forsbacka och Hofors väldiga
järnbruk. Tränga vi från Mälaren upp efter Västmanlands strömmar, finna vi
järnverk vid järnverk vid deras forsar och vattenfall, innan vi nått
bergsbrukets bygd; komma vi från öster, ligga Uddeholms och Munkfors’
stålverkstäder som den värmländska Bergslagens ståtliga utposter i Klarälvens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
