Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Andersson: Sverges geografiska byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
(iEOGHAFIEN
sina vännekrav, måste en efter en ge tappt, då de närma sig fjällen.
Säden odlas nästan blott som grönfoder, och till sist måste även potatisen
överges. Intressant är alt se, huru man mångenstädes sökt upp väl
skyddade sydbranter i bergen, där det funnits litet jord, och brutit sina
potatis-tegar på ställen, varest naturen skapat drivbänkar (fig. 158). I allmänhet
är det de givande ängsmarkerna med deras ofta storvuxna gräs och örter,
som få lämna djuren föda; kons och getens produkter bli det
huvudsakliga människan häruppe under den långa vintern har att hålla sig till.
Fig. 157. Högfjällsparti kring Pellorippe i Sarekmassivet i Lappland.
Den mark, som mestadels odlas, har ett intressant ursprung. Då isen,
som ännu för ett tiotusental år sedan täckte allting här, till sist smälte
bort för de ökade värmemängder, en klimatförbättring medförde, så skedde
detta ej, som man snarast kunde förmoda, sist i fjällen, utan av skäl, som
liär ej kunna närmare utvecklas, blev den sista isen en väldig, långsträckt
ismassa milt i Norrlands nuvarande skogsland. Denna is dämde alla
fjälldalarna mol öster, stora issjöar uppstodo, som hade sina utlopp över
fjällpassen mol Norge. I dessa sjöar avsattes dels långsträckta
grusåsar, rullstensåsarna, dels ock, djir bäckar och strömmar mynnade ut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
