Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Dahl: Stavanger amt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
362
geografien’
Bland dessa ben funnos också människoben, som göra det sannolikt, atl
invånarna ha varit människoätare.
Och hela strandsluttningen mot söder är uppfylld av hundratals gamla
gravhögar, som väcka minnet av vikingafärderna, medan västanvinden
blåser sagor och sägner ut över stenrösens rullstenar. Hela Jäderen är
rikare på anträffade forntidslämningar, från den grå stenålderns pilspetsar,
gamla murade offerplatser med hästben kvarliggande efter de hedniska
offerfesterna, och ända fram till medeltidens runstenar, än någon annan
ort i Norge. Och särskilt från stenåldern visa avfallshögar och rika
redskapsfynd, att här icke blott smög en eller annan jagande fribytare inåt
kusten, utan att Jäderen var utgångspunkt för dem, som allra först fått fast
fot i landet västerut — ungefär som Smålenene var det i öster. Och
komma vi söderut till Varhaug och följa den gamla återstoden av väg
längs strandbrädden från Varhaug till Kvashei, så ligga gravhögarna så
tätt som en rad ej nedtagna tält — ligga och stirra bland samma
glatt-spolade, tångomkransade rullstenar, som samma hav bröt in över lor
femtonhundra år sedan; 3—400 gravhögar på denna sträcka av en drvg
halv mil.
Strandpipare och skärsnäppa vissla längs stranden; ejdern lär sina ungar
fånga kryp i strandbädden. Gravanden putsar sina vackra fjädrar. Stenar,
som varit osynliga i månader, skjuta lugnt upp ur sjön vid vackert väder,
och sälen makar sig upp på dem igen, solar sig och kastar med huvudet
av förtjusning över all den musik, som de tusen lärkorna och sparvarna
fylla luften med. Och utanför ligger havet och vilar, tungt som en kämpe
efter nappataget — med den tjocka, vitgrå dimbanken långt ute vid
synranden, lik väldigt grånande hår över havets kalla panna.
Därute skrika måsarna vilt och gällt. Men inne över de bruna
vidderna piper vipan, Jäderens älsklingsbarn, ömt och ängsligt. Ingen
fågelsång väcker starkare vårstämning i ens bröst än det första vipskriket.
Det äger en oändlig rikedom av skygg och vek moderskänsla, av smärta
och vemod, av naturens mästarhand sammanstämt lika fint med tonen
över Jäderens stora, öde slätter som ljungpiparens. Men ljungpiparen
tillhör ju också högfjället, medan vipan ensam är Jäderens
karaktäristiska fågel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
