Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Dahl: Stavanger amt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
366
geografien’
morsgumman, långkikaren för var gång de äro inne i stugan, och spejar
genom fönstret, som vetter åt väster, om det syns någonting nytt på sjön.
Den enes död den andres bröd!
De engelska kopparsticken på väggarna och mahognymöblerna och
många andra fina saker äro hämtade oförtullade raka vägen ur havet.
Men så äro de också modigt betalda med mången käck räddningsbedrift.
Fråga de räddade, om strandbon ej har förtjänat dem! Och fråga inor,
vad det vill säga att stå med långkikaren i fönstret om dagen eller darra
nere vid båtskjulet om natten och stirra förståndet ur sig, medan far och
son styra ut i brottsjö och bränning för att bärga liv!
Att besöka sådana gamla 80—90-åriga småkonungar som Cornelius
Refve och Cornelius Kvalbei, lotsar och livräddningsförmän, är en särskild
högtid. De ha förkortat mången stund genom sina äventyrliga berättelser
om oväder och räddning under överhängande fara. Det är många, som
minnas dessa . stolta gestalter. I deras gästfria hem umgingos stadsbor
och bönder, konstnärer och vetenskapsmän, och alla grepos starkt av
deras uttrycksfulla skildringar av stordåd, berättade på ett enkelt och
rättframt sätt.
Ja, nu har stormen vräkt upp någonting, som strandbon har okvald
rätt att taga i besittning, och det är tången. Långt ute i havet växer
denna djupets urskog, som västanstormen härjar. Massor av vindfällen.
Grenar så tjocka som en handled och blad som lönnens och palmernas.
Detta vräkes en stormnatt upp på stranden. Tusentals lass i en enda
hög. Då rusar man ned och forslar in det, ty en natt med ström kunde
skölja bort alltsammans igen. Man göder i första hand sin jord med
tången, resten brännes. Bål efter Jiål från Tungenäset till Ogne. Tången
ger mynt både åt husbondfolk och tjänare, pojkar och flickor, tv tångaska
betalar sig bra. Jod fabrikerna fråga efter den genom många
påpass-liga ombud.
Och inbyggarna inåt Jäderen, som ej ha någon havsstrand, de ha i
åratal kört hem av vikingarnas överflöd, ända till en mil inåt landet.
Ty tången göder ängar och åkrar, det blir jordbruk, som heter duga.
Ja, folket från inlandet står till och med nere vid sjön och bränner —
och får naturligtvis hålla till godo med de platser, som äro obekvämast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
