Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Joh. L. Hirsch: Från öarna på norska kusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från öarna på norska kusten
425
på den ena sidan, branta på den andra — lerskifferformationens yttre
kännetecken — ingen av dem över 50—60 meter liög. Topparna äro
avrundade och täckta med ljung och enar; sidorna och dalbottnarna med
rik gräsväxt.
Vi följa en lång och smal dalgång mellan två sådana rader av åsar.
Stigningen är obetydlig, dalbottnen alldeles slät. Jordmånen utgöres av
tämligen fin, lerblandad sand. Längre uppåt är dalen gräsbevuxen,
avröjd och merendels odlad; här har varit åker, som nu lagts igen till
gräsvall. Gräset börjar just nu komma upp; det är frodigt och starkt
vårgrönt. Vägen löper utmed den ena sidan; längs den andra går ett öppet
dike. På bottnen av detta ser man blått, lerblandat grus, i dikets väggar
flerestädes ränder av snäckskal. Vi vandra på vad som fordom varit slät
sjöbotten. Myllan vilar på märgelgriwd; det är en fruktbar jord.
En sak faller oss i ögonen — inga gärdesgårdar synes någonstädes.
Dalen kröker, större vidder öppna sig — en slätt, varifrån två dalar
löpa ut åt sidorna. En mot norr, som snart stänges av de låga åsarna,
och en mot öster, som långsamt stiger, tills den långt borta urskiljes som
en rät linje mot synranden, låga runda kullar på bägge sidor. Stora,
mullsvarta åkrar teckna liär sina skarpa linjer mot de grönskande slätterna.
Vårarbetet är i full gång, det sås och harvas. Vi lägga märke till ett
par dragare framför en harv och få veta, att oxen förr i tiden allmänt
användes både till gårds- och skogskörslor. Jag drar mig då också till
minnes, huru jag för en del år sedan har sett långa rader av
kvarnstenslass från Selbu, dragna av oxar, på väg in till Trondhjem. Men snart blir
väl dragoxen även i Tröndelagen »en saga blott», vilket måhända, när
allt kommer omkring, icke är någon ekonomisk fördel. Oxen är billig
att föda, stark och uthållig. I mossar, snödrivor och på dåliga vägar är
han — vilket man ej skulle tro — lättare att driva fram, smidigare och
håller sig bättre uppe än hästen. En östgöte, som jag träffade på
Elverums hästmarknad och som hade hört oss berömma vår häst för hans
uthållighet och lätta rörelser, sade också: »Men till skogsbruk låter han
sig väl ändå inte använda, skulle jag tro. Då måste allt ni — liksom vi
— ta er tillflykt till oxarna».
Till vänster ligga byggnaderna, alldeles under klippbranterna, skönt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
