Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Joh. L. Hirsch: Från öarna på norska kusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från öarna på norska kusten
435
göres av en viss andel i vinsten. Det är i synnerhet en hederssak att
skjuta den första sälen varje år.
Sälen måste dödas med det första skottet och ögonblickligen. En
skadskjuten säl kan icke förföljas; han dyker ned och försvinner. Han
måste träffas i huvudet, annars får man ej tag i honom, och som han är
utomordentlig försiktig, med skarpa sinnen, och därtill klok, måste han
skjutas ögonblickligen, som han kommer i sikte, så forl man blott har
honom inom håll.
I början, när sälarna komma in från havet, äro de fela, så att den
döda kroppen flyter på vattnet. Elt stycke in i juni månad bli de
magrare, så att kroppen sjunker, och man kan då endast skjuta dem på grunt
vatten. Kropparna tagas upp med stora stänger, försedda med krokar i
ändan. Man kan därför vid denna tid ej taga dem på djupare vatten än
4—5 famnar; längre slakar bli ohanterliga.
Sälen skjutes endast med rafflat gevär, och det måste vara säkra
skyttar, som skola fälla honom, vana att använda räfflat gevär på sjön.
Sjön rör sig, och speglingen förvillar; det gäller att ha övning, ett säkert
öga och en rask hand.
Sälskyttarna voro ett inbundet och skyggt folk, och det var först
sedan jag haft den turen att fälla årets första säl, som jag blev upptagen
som medlem i laget, vann deras förtroende och blev invigd i säljaktens
hemligheter.
En säl hade på den tiden ett värde av 15—20 kronor. Späcket, som
satt fast vid huden och varav man kokte tran, flåddes av djuret med
huden. Huden spikades därpå fast vid en vägg, varpå man försiktigt skar
ifrån fettet. Även den köttiga kroppen, som var någorlunda fettfri, kom
till användning; den saltades och begagnades, dels saltad, dels torkad, till
människoföda. Köttet smakade litet äckligt och sötaktigt, men var
säkerligen både hälsosamt och närande.
Sedan ungarna kommit till världen, höllo honorna till i sunden i
några veckor, tills de små vuxit till. Vi sågo dem stundom i flockar på
10—20 stycken ligga uppe på skären och sola sig, hannarna överst,
honorna nedanför och ungarna aldrig långt från vattenytan. De kunde
varken gå eller krypa, men voro övade magdansare. De vände huvudet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
