Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Th. Thoroddsen: Island
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
island
461
Detta utbrott var ett de de största, som man känner på jorden, och
det hade ett ödesdigert inflytande på isländarnas liv och näringar. Av
alla kända vulkaniska utbrott har detta varit det mest fördärvbringande
för Island, och det dröjde länge, innan befolkningen förmådde övervinna
följderna av de olyckor och härjningar, som vållades av denna hemska
olycka. Vid dessa utbrott blevo åtta gårdar fullständigt förstörda och
uppbrända, 29 mer eller mindre skadade, och två kyrksocknar voro
obeboeliga i två år. Men detta var icke det värsta, de fördärvbringande
följderna sträckte sig över hela landet. Askskyarna spriddes över stora
delar av Island, och luften var ofta så förmörkad, att skeppen på havet
utanför ej kunde se landet, förrän de voro lätt inpå bränningen. I många
månader kunde solen endast urskiljas som en röd skiva på himlen.
Rökskyarna och askpelarna stego så högt upp från vulkanerna, att
de kunde ses på 20 mils avstånd, och en stor mängd aska fördes ned
till Färöarna och Skottland. Under åren 1783 och 1784 var luften på
Island märkvärdigt oklar och disig på grund av del fina vulkaniska stoft,
som svävade i luftkretsen; detta stoft fördes också över större delen av
Europa ända ned till Italien.
Den största skada, som utbrotten medförde, var den fullständiga
förstörelsen av betesmarkerna över en stor del av landet och därigenom av
böndernas enda förvärvskälla, boskapsskötseln. Som gräset antingen svetts
av ängarna eller överläckts av aska och siam, dogo kreaturen av
sjukdomar och svält. Vintern därefter och våren 1784 fick boskapen alla
möjliga sjukdomar av den osunda födan och dog massvis; på många
gårdar utdog hela kreatursbesättningen, kor, får och hästar. Vintern
1783-84 dogo på hela Island 11,500 nötkreatur, 28,000 hästar och 190,500
får, det vill säga 53 % av alla nötkreatur, 77 % av hästarna och 82 %
av fåren. Då hästarna utgöra det enda samfärdsmedlet på Island, kan
man lätt tänka sig, vilket inflytande deras död hade på samfärdseln;
livsmedlen kunde ej anlända i rätt tid från handelsplatserna, och människor
dogo av hunger till och med där, varest hjälpen icke var långt borta.
Då vintern 1784—85 även var svår, kreaturen fortfarande ledo av
samma sjukdomar och luften ständigt var fördärvad av vulkaniska ångor,
drabbades befolkningen av nöd och elände, och härtill sällade sig nervfeber,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
