Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knud Rasmussen: Grönländarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I grönländarna
503
En begåvad eskimå har en gång lämnat mig följande förklaring på
orsaken till dessa bruk och deras iakttagande:
»Vi vidhålla våra bruk för att stödja varandra; vi frukta för det stora
onda. Människorna förmå så litet gentemot sjukdomar.
Människorna böra göra bot, ty de döda äro starka i sina safter och
utan gränser i sin makt.
Om vi inte toge alla dessa hänsyn till det, som vi själva inte äro
herrar över, tro vi, att stora snömassor skulle skrida ned och krossa oss,
att snöstormar skulle fördärva oss, alt havet skulle resa sig i häftigt
vågsvall, medan vi vore ule i kajak, eller att en översvämning skulle skölja
våra hus ut i havet.»
Vi vilja endast tillägga, att eskimåerna tro, att varje människa består
av en själ, en kropp och ett namn.
Själen, som är odödlig, befinner sig utanför människan och följer
henne, som skuggan följer oss i solsken. Fastän själen sålunda icke är i
kroppen, äro dock själ och kropp oskiljaktiga, så länge människan skall
leva, ty när själen lämnar kroppen, tynar denna bort och dör. Själen är
en ande, vilken ser ut alldeles som en människa; efter kroppens död far
den upp till himlen eller ned i havet, där den församlas till förfädernas
själar. På båda ställena är gott att vara.
Kroppen är själens redskap; den är förgänglig, enär all olycka och
sjukdom träffar den, liksom nöden människan. Vid döden blir allt det
onda kvar i kroppen; man måste därför iakttaga stor försiktighet med lik.
Till sist kommer namnet, vilket uppfattas som ett slags själ, vartill
knyter sig ett visst förråd av livskraft och förmåga. Den människa, som
uppkallas efter en avliden, ärver de egenskaper, som utmärkte namnets
förra ägare. Man sade dessutom, att den döde ej fick ro i sin grav och
att hans själ ej kunde fara till de dödas jaktmarker, förrän uppkallandet
skett. Efter kroppens död tar namnet sin bostad i en havande kvinna
och födes tillika med barnet.
Förutom brukens förmåga att avvärja livets motgångar och nycker
liar man också i amuletter och trollformler ett sätt att ställa sig väl med
makterna.
Amuletten är en beskyddare mot fara, som förlänar sin ägare vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
