Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeppe Aakjær: Hedvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
570
geoghai-ien
kedjan gör en stor sväng. Den gamla finner sig med jämnmod i de
ungas skämt, så länge handeln går bra, men ha varorna ej på en stund
rönt någon avsättning, plockar hon i hop körsbärskärnorna och kastar
dem tillbaka mot den vita flocken, i det han ropar: »Vad är det för
dumheter, av fint folk?»
Vi gå ett par steg till höger; där står en tre alnar lång karl i nya
vadmalskläder rak och stel i solhettan och trycker en vit tupp in mot
sin dubbelknäppta väst. Han har knappast rört sig ur fläcken den sista
halvtimmen. Hans smorlädersslövlar äro vita av landsvägsdamm, han
har synbarligen gått flera mil för att bli av med denna tupp, och nu
stål-han här på två av hettan glödgade gatstenar och låter solen bränna
blåsor på öronen bara för alt få stoppa på sig elt par tolvskillingar. Han
suger mycket försiktigt på pipan, för alt tobaken skall vara desto längre,
medan han ser sig om efter napp.
Åhå, liär kommer äntligen en tät kund. En snörprydd officer med
sin fru under armen har stannat ett par vagnslängder från mannen med
tuppen. Frun släpper sin mans arm, lyfter duktigt på kjolen och kliver
mellan vagnslådor och fodersäckar fram till bonden. Hon låter sin vita
hand prövande treva upp mot tuppens bröstben, medan hon gör ägaren
ett par korta frågor. Han bara blossar litet häftigare på pipan, men
tyckes annars ha den uppfattningen, alt luppen kan tala för sig själv.
Djuret, som känner de vita fingrarna i sitt bull, tar på manfolks sätt humör,
ger från sig ett par ilskna strupljud och sparkar kraftigt mot damen med
sina långa sporrar. Det blev ingen handel av. När jag två timmar
se-sare på nytt gick förbi, stod bonden där ännu utan att ha flyttat sig en
tunisbredd. Det är folk, som förhållandena ha lärt tålamod.
Där kommer en gammal brunhyad gumma med en bredskyggig hatt
över de orediga hårtestarna. Hon jämkar sig med livsfara förbi
hästnosarna för att komma mitt in i folkträngseln. Vad kan det vara, soin
hon går omkring och frestar med? Vi titta ned i hennes spånkorg. Mitt
i korgen ligger en klimp det gulaste smör, till höger en hunt spetsar, ej
större än en barnhand, till vänster en kvast torkad lavendel. Smöret,
förklarar den gamla, är från hennes enda ko; spetsarna äro någonting,
som hennes dotter »liar suttit och petat med, för att ha något att göra»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
