Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeppe Aakjær: Hedvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HED VANDRING AH
581
ligen mer än en söljprydd forntidsmö har vridit sina vita händer och
ropat till sina vilda gudar, när oxspannet skulle över detta vadställe.
Jag måste alltid dröja något vid en sådan liten å — det är som en
sorlande ström från naturens eget hjärta. — Jag vänder mitt öra mot dig,
sjung du så helt sakta för mig med din låga, sorgsna röst! — Alla
hedbäckar likna varandra som syskon, de ha alla samma vemodiga sorl,
samma stillsamt undergivna lopp, som ville de säga: »Hå hå, ja ja —
här går jag minsann ännu.»
Jag har gått förbi en oräknelig mängd sådana åar i min ungdom,
men ingen så vacker som den västerut, där heden nu har misshandlats
av planterings- och skogsmän.
Den riktige hedvandraren går alltid rakt på. Blott då har man något
för att man går. Än snubblar man fram över en låg sänka, där
storljungens bruna ris lägger giller för foten och snärjer om benen; än är
Fig. 302.
Doktorn pä sjukresa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
