Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeppe Aakjær: Hedvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5(52
GEOGRAFIEN
gräver ned sig i gruset, som ett bökande djur, plogjärnet skriker till,
var gång det stöter spetsen mot en sten, och det gör det för varje
steg oxarna taga. Var gång det sker, går det en stöt genom alla den lille
plöjarens ledamöter. Genom dessa otaliga plogstötar under ett långt och
mödosamt liv har han så småningom blivit alldeles vanskaplig; hans höft
är sned, hans skuldror luta, och gikten vill aldrig riktigt lämna hans knä.
Men han ropar med hastigt mod »ohej!» till oxarna, när draglinan
slak-nar ett tag.
Man vet ej rätt, vilkendera man mest skall beundra, mannen eller
dragaren. När så stora sträckor av de jylländska kärren och hedarna ha
kunnat förvandlas till vajande sädesfält, så får detta i ej ringa grad
tillskrivas den fromhet och det tålamod, varmed dessa seniga oxar gått i
selen. Deras uthållighet är nästan oändlig, när de få lov att hålla sin
takt utan att jäktas. Vickar plogen för ett stånd stagg, eller är det någon
särskilt tjock porsrot, som skall bräckas av med det gnisslande järnet,
då göra de sig korta i kroppen, resa ryggen i båge, så att kantiga
sen-knutor avteckna sig under huden, och så — ratscli! Med ett brak flyger
den sprängda roten upp över svängeln, och oxen knogar vidare med en
belåten sväng med svanstofsen.
Nu är turen kommen till lilla russen att ta vid på heden, och de flesta
dragoxarna ha gått genom korvmaskinen. Men del bör ej förgätas, alt
utan den präktiga jylländska oxen, ulan den trofasta sammanhållningen
mellan djur och människor, hade näppeligen så många ljungtoppar fått
buga sig för den sjungande plogen.
Här på Karupslätten, i synnerhet ösler om ån, linnes mycket få
människoboningar. Heden ligger här lika orörd som under stenålderfolkels
dagar. Det händer dock allt oftare, att gårdsägarna låta under ett par
höstdagar plöja upp någon avsides liggande lott av heden. En dag köres
ett lass röda tegelstenar fram på platsen; det gräves ett runt, gapande liål
i den plöjda marken — en brunn, första början till ett hem. Då vet man
besked: hemmansägaren har sålt sin nyss skapade lilla utmark till en
eller annan krokig dagsverkare, som vill gifta sig till hösten och därför
nödvändigt måste skaffa tak över huvudet. Går man över en dylik
jordlott, gripes ens sinne av medlidande med den familj, som skall binda sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
