Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeppe Aakjær: Hedvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5(52
GEOGRAFIEN
Men vad sitter jag här och talar om nöd och vinter, 1111 då sol och
sommar slösa sitt guld över landet och sannerligen inte lämna heden
lottlös!
Det lider mot aftonen. Kråkan flyger hem mot dungen med tunga,
mätta vingslag. Plöjaren har spänt sina oxar från plogen, nu gå de på
smutsiga ben hem emot korsvirkeshuset; körsvennen sitter med hängande
ben på brädan och gnolar. Uppe på heden kommer barnskaran honom
till mötes för att få åka en bit. De små ljusa linhuvudena vagga upp
och ned över ljungtopparna — springa och falla, springa och falla, ända
tills de hinna fram till far. Oxarna hållas in. Hans stora, bruna hand
tar dem varsamt om armen en i sänder och halar dem ombord.
Munnarna stå ej stilla ett ögonblick. De tillta omkring på vagnsbottnen som
gåsungar i ett såll. Den minste sitter på faderns knä och hotar oxarna
med den lyfta hasselpiskan.
Då börjar klockan ringa bortifrån Resens kyrka. Ingenstädes ljuder
kyrkklockan så högtidligt som på heden, där dess runda, famnande
rytm får lov att rulla ut i hela sin obrutna längd. Vad dess klang
härligt stämmer överens med allvaret i detta landskap! Daugbjærgdås
reser sin tunga kägla mot österns skyar. Här och där avtecknar sig en
klunga hus mot den bleka synranden; det är som om de reste sig på
tårna för att få en sista glimt av den sjunkande solen. En knapp mils
väg inåt ljungen ses de branta takresningarna av tyskbyn Resenfelde.
Den ser ut som en skara kameler, vilka lagt sig på knä under sina
bördor.
Men nu lägrar sig natten sakta över ljungen, klockan hänger redan
stilla i sitt vitrappade torn, färgerna släckas. Hästfiblan, hedens vackraste
blomma, har redan böjt sin stängel, harungen har borrat sitt lilla mjuka
bröst ned i boet under klockljungen. Huggormen, som dagen lång har
legat med vippande huvud och solat sitt fuktiga skinn vid brädden av
den lilla gölen, har nu krupit in i jordkokan, där den har slagit knut på
halsen för att antyda, att nu vill han ha nattro. Den lilla bruna
åker-råttan anställer i skymningen en liten jakt inne bland säv och ängsull;
hon har redan hittat de första daggdropparna, vilket lockar henne att
uppge ett muntert pip.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
