Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeppe Aakjær: Hedvandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5(52
GEOGRAFIEN
bössor och bandhundar krafsa sig igenom korsvirkeshusens skröpliga
lerväggar. En hedbo skriver 1759: »Hedarna äro uppfyllda med vargar,
som gömma sig i den höga ljungen och ej kunna fördrivas, utan göra
stor skada på hjordarna. Jag minnes, att vargarna i min barndom gjorde
så stor skada på kreaturen, att man forslade de ihjälrivna fåren och
lammen hem lasstals. Vargarna samla sig stundom i så stora skaror, att de
resande ha all anledning alt frukta dem; de förjaga ofta vallpojkarna från
hjordarna och vålla stor skada.»
Även sedan nybyggarna slagit sig ned häruppe, fortforo vargarna att
fara fram, så att en f. d. koloniseringstjänsteman kunde skriva (1764):
»Det, som av allting tyckes vara lor schäferierna (d. v. s. fåraveln) mest
skadligt och hindersamt för en lycklig framgång, är de många rovdjuren
och främst bland dem vargarna. Dessa skadedjur, varav de jylländska
hedarna äro tämligen uppfyllda, göra stor förtret, och på min tid (år
1760) hemsökte de redan fållorna mitt i staden Frederikshede.» — Även
inifrån Randbölheden höjas starka klagomål över de vilda bestarna, så
att någon föreslår (1757) att »varje invånare måtte tillåtas att hålla en
god, stor och stark hund, ett gott skjutgevär och annat skarpt gevär för
stråtröveri samt att förfölja även vargar och rävar, vilka i dessa
ödemarker förekomma i stort antal.»
Man har häruppe på heden ännu bevarat ordet varghäst, varmed
förstås en häst, som utvecklat särskilt mod vid anfallen på dessa
plågoandar. En sådan liäst hölls alltid skarpt skodd. Blevo vargarna alltför
närgångna, släppte man varghästen ur stallet. Den visste besked, rätade
upp huvudet och sprang från gården. När han åter dansade framför
stalldörren, uppförde ban sig vilt och oregerlige reste sig på bakbenen
och frustade högt. Men ute på heden var snön färgad av blod, och
mången död varg låg på den frusna marken ined krossat pannben.
Vargarna höllo sig kvar på de jylländska hedarna ända in i våra
farföräldrars tid. Före tiden omkring 1830 torde de sista knappast ha
försvunnit, vad än läroböckerna behaga meddela för uppgifter i denna sak.
Något, som också har präglat heden i forna tider, ja, måhända
förlänat den sin allra starkaste romantik, är tattarna eller, som de kallades
överallt på Jylland, »kältringarna». Liksom rövarna har detta slags folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
