Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ove C. L. Vangensten: Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
426
GEOGRAI-IEN
giriga grannarna, landet har nästan oavbrutet, helt eller delvis, varit i
främlingars våld, ända tills den italienska enhetsstaten samlades år 1870.
Ingen har klarare förstått detta förhållande än Napoleon, som klagade
över den ogynnsamma form, Italien fått av naturens hand. Han hade
helst velat ha halvön avskuren söder om Rom och det överblivna använt
till alt utfylla havet mellan Sardinien och Korsika samt fastlandet.
Dessa svårigheter ha emellertid till stor del upphävts tack vare
nutidens samfärdsmedel, järnvägar och telegraf. Men ännu dignar det nya
Italien under orimligt tunga skattebördor till underhållande av en stark
liär och flotta.
Ha vi den turen att färdas över Alperna en solstrålande vår- eller
sommardag och så fortsätta resan genom landet, tills vi komma ned till
havet, till exempel vid Livorno, mötas vi av en följd av starka
skönhetsintryck. Det är den genomskinliga luften, som dallrar i värmen, så alt
vi tycka oss höra den; i alla händelser höra vi gräshoppornas
(cikader-nas) genomträngande »sång» och på kvällen grodornas outtröttliga
kväkande. Det är den ljusglänsande himlen, som tyckes välva sig mycket högre,
än vi äro vana vid här i norden. Det är det djupblå havet. Det är kort
sagt södern. Och låt oss njuta intrycket i fulla drag utan att tänka.
Men börja vi likväl tänka efter, varuti denna skönhets art egentligen
består, skola vi upptäcka, att den väsentligen kommer från den oorganiska,
döda naturen. Det är den nästan våldsamma färgprakten över fälten och
bergen i den bländande solen, men berget självt är kallt och öde, och
endast ödlorna rassla mellan stenarna. Bege vi oss ut på landet, ligger
det någonting tröstlöst i att vada milsvitt genom landsvägarnas tjocka damm
i en brännande sol utan några skuggande träd och utan att hitta en
droppe vatten.
Visserligen har Italien en frodig sydländsk växtlighet, långt rikare än
här i norden. Vi kunna sålunda ej se någonting vackrare än de
böljande, bredbladiga majsåkrarna eller vinrankorna, vilka slingra sig som
lövkransar mellan mullbärsträden, men till och med denna
överväldigande bördighet verkar i längden nästan enformig. Mera egendomligt
verkar det på oss nordbor att se ängarna översållade med röd vallmo,
och i Syditalien drages blicken till de brinnande röda geranierna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
