Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ove C. L. Vangensten: Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
457
vande hettan. Om halsen har han väskan med kinin och ett fodral med
förbandsartiklar. Bredvid honom sitter sjukvårdaren, som blåser i ett
posthorn för att kalla människorna ut ur kojorna eller från dikena och
majsfälten, där arbetarna hålla på med att gräva och rensa i gyttjan,
medan majsplantorna stå högt och tätt som vass.
Man förstår, vilket välsignelserikt arbete läkarna här under stora
uppoffringar utföra, när man hör, att det vissa år under loppet av fem
månader regelbundet utdelas kinin till omkring 20,000 människor, så att ej
mera än 300 angripas av febern. Och det, fastän de bo i öppna kojor
utan myggnät. Ty sådan fin metallväv torde vara det bästa skyddet mot
moskiterna, men bönderna vilja ej veta av den, de tycka, att de då icke
få luft.
Bergen tyckas dallra i det vita, strålande solskenet; från havet
kommer en kvalmig, brännhet vind och virvlar upp dammskyar, som tränga
in överallt. På en bänk utanför dörren ligger en skjutskarl och sover
med hatten över ögonen. Han har på morgonen med sin oxvagn
kommit körande från Posta di Mesa. Oxarna har han spänt ifrån; de ha
sökt litet svalka i den med grönt bevuxna kanal, som flyter tält förbi
huset. Man hör dem fnysa; endast deras mulär slicka upp över vattnet,
så att man kommer att tänka på en skara krokodiler. Kanalen är
densamma, som Horatius kom seglande uppför. Men då låg icke Foro Appio
öde. Då rådde ett myllrande liv på vägen. Och staden själv besöktes
för sitt berömda Eskulaptrmpels skull, vars ruiner vi ännu se. Där låg
fullt upp med fina värdshus, och i de förnäma villorna levdes ett
präktigt och muntert liv.
Vi fortsätta emellertid längre söderut förbi Sonnino, för få årtionden
sedan ännu berömt för sina vackra kvinnor, färgrika folkdräkter och
djärva banditer. Snart fara vi förbi Terracina, som bildar gränsen
mellan Mellan- och Syditalien. Härifrån ha vi den underbaraste utsikt.
Vända vi oss norrut, se vi åter de pontinska träsken och den romerska
kampagnan ända till Albanerbergen. I väster ligger för sig själv den
branta bergudden Monte Circeo. Längre ute skimrar havet med en mängd
öar, från de pontinska, vilka i våra dagar liksom i forntiden äro en
förvisningsort för förbrytare, till Iscliia i söder vid den neapolitanska buklen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
