Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz v. Jessen: Strövtåg på Balkanhalvön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
472
GEOGRAI-IEN
ende utsirningar. Stora vedträd av bok brinna muntert på den öppna
härden. Här är gott att vara, när man är trött och förbi efter en lång dags
ritt. Det skänker vila och stämmer sinnet fridfullt att sitta vid den
flammande elden och stirra ut på de mäktiga fjällen, vilkas snötäckta toppar
rodna i aftonsolen.
Här nedifrån, i den bergsklyfta, där klostret gömmer sig, tycks den
gnistrande snön däruppe jungfruligt ren och oberörd. Men säkerligen är
den märkt av många och djupa spår. Ty vecka efter vecka ha unga
bulgarer nattetid lämnat klostrets frid och över dessa toppar vandrat in i det
förlovade landet. .. Upp genom snårskogen, bort över snöfälten, vidare
genom vita, tysta barrskogar — ett ögonblicks uppehåll, när gränslinjen
är uppnådd, alla sinnen spända för att upptäcka faran, om den skulle vara
nära — och så äntligen det avgörande språnget framåt, i väg till närmaste
by, där den turkiska soldatvakten sover, men där bulgariska macedonier
vaka för att mottaga den nye stridskamraten och de vapen, som han för
med sig. — Han har ingen mött på sin väg, Om ban har hört något
ljud, som fått honom att stanna och gripa efter revolver eller gevär, så
liar det blott varit vargens tjut eller örnens skrik i natten.
Och över snön på dessa öde toppar ha också de macedoniska
flyktingarnas svultna och frysande flockar kommit vandrande med
Riloklost-rets frid som mål. När de äntligen varsnade kyrkokupolerna och hörde
klockorna, som kallade till andakt, då skyndade de på varandra, och de
trötta fingo nya krafter, de ängsliga nytt mod. Ty de visste, att nu hade
de hunnit den lieliga plats, där ingen förgäves skall bedja om
barmhärtighet.
Väl ett hundratal människor utifrån hålla till i Rilo denna afton. I
ett lågt, naket rum, högt i taket, vars dörrar och fönster vetta ut åt
klostergårdens pelargång, ha de slagit sig ned. De äro dåligt klädda i grova
linnedräkter, skinn och hemspunnet ylle. På fötterna ha de sandaler, som
hänga i trasor efter den långa vandringen utmed fjällstigar, över snö och
genom snårskog. Luften är kvävande tung. Det lagas ännu mat på salens
fyra öppna spisar. De flesta vuxna och många av barnen tugga lök, vars
fräna lukt blandar sig med utdunstningarna från dessa hopstuvade
människor och deras våta, tunga paltor. Spiselelden sprider ett osäkert sken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
