Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz v. Jessen: Strövtåg på Balkanhalvön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
520
GEOGRAI-IEN
äro efter minsta måttstock. Dock belöpa sig de till den furstliga familjens
underhåll anslagna medlen till något mera än 200,000 österr. kr. årligen;
härav har fursten, som 1910 antog kungatitel, personligen 110,000 österr. kr.
Ministrarna samt ärkebiskopen ha 7,000, generalerna och medlemmarna av
statsrådet (den högsta rättsskipande domstolen) 5,000 österr. kr. om året.
Landets största stad är Podgoritsa med omkr. 10,000 invånare.
Huvud-och residensstaden Cetinje har ej fullt 2,500.
Hären är Montenegros största institution. Den kan i händelse av krig
bringas upp till 60,000 man; huruvida det finns vapen tillräckligt åt så
många får däremot anses tvivelaktigt. Arméförvaltningen är i själva
verket rysk. Montenegro självt är alldeles ur stånd att bära de med dess
militärväsen förbundna utgifterna. Ryssland skänker det vapnen och
lämnar dessutom penningunderstöd på flera områden. Det ryska sändebudet
i Cetinje är landets andre furste.
När allt kommer omkring, är Montenegro en någorlunda drägligt
styrd stat. Statsskulden är obetydlig. Lugn och ordning råda. För
undervisningsväsendet är sörjt tämligen tillfredsställande (130 folkskolor,
d. v. s. en ökning av närmare 100 på de senaste 30 åren), och lärarna
avlönas ordentligt.
Rumänien, Serbien, Bulgarien och Grekland ha alla i århundraden
varit under turkiskt herravälde, Montenegro aldrig. Sant är, att turkarna
ofta trängt djupt in i landet och från Albanien banat sig fram ända till
Cetinje. Deras vistelse i Svarta bergen blev dock aldrig långvarig. Mot
Montenegros väpnade friskaror kunde ej ens deras synnerligen tappra
soldater hålla stånd. Under oavbruten, alltid segerrik strid hävdade det
lilla krigiska bergsfolket sin självständighet, medan långt mäktigare riken
måste underkasta sig kalifen i Bysans.
»De svarta bergen» slöto sig trofast till den grekisk-katolska läran.
Folket erkände som sitt överhuvud kyrkans förste, den så kallade vladika,
som var ett slags fältherre och biskop i en och samma person, det förra
mest i krigstid, det senare under fredens korta dagar. Värdigheten som
vladika blev småningom ärftlig inom familjen Petrovitj, från byn Njegosj,
några få kilometer nordost om Cetinje. Som vladikan var ogift,
efterföljdes ban vanligen av någon av sina brorsöner. Familjen Petrovitj (d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
