Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz von Jessen: Med expresståg genom Sibirien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varandra, smaka på varandras medförda te, vin och frukt, dryfta de senaste
nyheterna från den senaste stationen, förevisa åtskilliga sinnrika
inrättningar bland vårt resgods och stifta bekantskaper, vilka småningom övergå
till vänskap — för åtta dagar.
Ofrivilligt och utan att någon av oss för ögonblicket fäster sig vid
det egendomliga däruti börjar samtalet i var och en av de små hytterna
att kretsa kring hemmet och familjen. Tanken härpå ligger och ruvar
hos oss alla, och ett par blommor, en handtryckning, växlandet av några
vänliga ord ha varit nog för att vi nu skola anförtro varandra våra
känslor, som om vi vore gamla vänner och icke främlingar, vilka för tolv
timmar sedan sågo varandra för första gången.
Sent på kvällen av vår resas andra dag passerade vi Alexanderbron
över Volga. När den tredje resdagen gryr, lyser en strålande vårsol över
Urals kammar och klyftor. Vi fara genom ljusgröna björkskogar och
blicka ut över snöhöljda bergstoppar, omkretsade av väldiga rovfåglar.
Lokomotivet visslar en lång signal — en hälsning till den enkla sten,
som rests ända framme vid järnvägslinjen och på vars ena sida slår
EUROPA, medan den andra bär inskriften ASIEN.
Vi ha överskridit gränsen mellan världsdelarna. Men vi äro
fortfarande i Ryssland.
Dagarna gå enformigt härpå tåget. I själva verket likna de
varandra som en vattendroppe den andra. Omväxlingen skall komma utifrån,
men den uteblir.
De förväntningar, varmed man anträder färden genom Sibirien, äro
— liksom de föreställningar, man bildar sig om den — tämligen
överdrivna. Från Moskva till Irkutsk eller kanske rättare Baikal erbjuder
landskapet på båda sidor om järnvägslinjen föga av intresse. Bron över
Volga och färden genom Ural äro de enda ting, som fästa sig tydligt
i minnet. Eljes är det blott vida, oändliga stäpper med gräs, som vid
denna lid av året ser ut, som om det aldrig varit och aldrig ämnade
bli grönt — djupa, täta skogar av gran och björk — här en
nybyggarkoja i en glänta — där en ensam kosack på vakt vid en bro eller
tunnel — här splitternya stationshus av grovt timmer med snidverk kring
tak och fönster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
