Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franz von Jessen: Stads- och bondeliv i Mandschuriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På sina ställen råder sådan trängsel på gatorna, att rikshan knappt
kan komma fram. Långa rader av kärror på onaturligt höga och tunga
hjul rulla ut ur staden efter att ha lossat traktens alster i köpmännens
bodar och upplagsskjul. Ovanpå stapeln av tomma säckar eller lårar
tronar en kastanjebrun kines, som är naken till midjan, som på huvudet
bär en toppig halmhatt, stor som en vagga, och som i handen håller en
piska, lång som ett metspö. Med denna dels styr, dels manar han på ett
förspann, bestående av en häst, en mulåsna, en åsna och två tjurar.
När denna Noaks ark dragit förbi, är det tillfälle att betrakta ett nytt
tåg, som möter oss. På stramt tyglade hästar rida fem kineser, klädda i
ljusblått, med huvudet skyddat av en vit, paraplyformig hatt, från vars
topp en yvig plym av röda tagelstrån nedfaller. De bilda följe åt en
mandarin, som skumpar åstad i sin tvåhjuliga, täckta kärra, förspänd
med en mula och körd av en kusk, som travar till fots bredvid det ena
hjulet. Mandarinen har dragit undan förhänget, som bildar kärrans
främre vägg, för att betrakta den nyanlände europén. Uppriktigt sagt
begapa vi varandra, och han finner antagligen mig lika löjlig som jag
finner honom, då jag njuter åsynen av hans slätrakade ansikte och
huvud, hans glasögon, tjocka som en lagom brödskiva och stora som
tefat, och hans händer med de tumslånga naglarna och de väldiga
stenringarna.
Men det har redan kommit någonting nytt att se på och le ett
igenkännande leende mot: en mycket liten åsna, på vars bakdel sitter en
riktig gammal kines med spetsig hatt, med röda, blå och gröna färger i sin
långa dräkt, snabelformiga skor, gul som en citron i ansiktet, med ett par
sneda minustecken till ögon, två tunna, hängande hårtofsar till
mustascher, solfjäder i den ena och en skarlakansröd parasoll i den andra
handen. Jag hade velat hälsa på honom och fråga honom, hur han
mått, sedan jag sista gången såg honom på min farmors karott, såvida
ej min uppmärksamhet hänletts till en grupp damer, som nog kunde
förtjäna, att man sände dem ett ögonkast eller två.
De voro alla klädda i blått, och alla voro de sminkade feberröda
kring ögonen. Några av dem hade håret samlat i en knut, ungefär som
våra europeiska damer, medan de andra enligt mandschuisk sed hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
