Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Konow: Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
GEOGRAFIEN’
var det en smula svalare så länge som en dag. Men så kom värmen
tillbaka, värmen och torkan.
Fält och ängar lågo där som grå sandöknar, och vi måste gå med
mörka glasögon för att kunna uthärda solens sken. Vi kände, hur jorden
törstade efter väta. Och vi gingo och längtade oss sjuka efter
sydväst-monsunen, denna regelbundet inträffande period, då fuktiga vindar blåsa
från havet och bringa regn och lindring åt den törstande naturen.
Kanske det dröjde långt fram i juni, innan den kom, och vi började frukta
för, att den skulle utebli. Desto större blev känslan av lättnad, då vi
finge se de tunga, mörka molnmassorna komma seglande. Och då det
så äntligen brakade löst med blixtar och en åska, som om jorden hölle på
att rämna, så var det hela för oss endast som en glädjesalut. Vi
kvicknade till, och vi blevo liksom föryngrade, medan det grå dammhöljet
försvann som genom ett trollslag från åker, äng och skog, och gröna
växter och skott spirade fram överallt. Men värmen var ihållande, och
snart började vi känna fuktighetens förslappande inflytande. Ibland
önskade vi oss tillbaka till torkan. Allt som vi togo uti var ju numera
vått, och skodonen möglade. Och allt detta myllrande liv omkring oss
var ej blott av godo. Ty nu kommo de fram ur sina gömslen, alla de
giftiga krypen. En dag hittade vi en stor skorpion i badkaret, en annan
dag låg en glasögonorm i sängen, och det var med knapp nöd vi hunno
slå ihjäl den, innan den högg.
När vi draga oss till minnes dessa månader nere på slätten, äro vi
glada att vi kunnat tillbringa denna lid uppe i bergstrakten. Men fastän
vi ha dröjt däruppe till slutet av september, så känna vi nu värmen, när
vi komma ned igen. Och instinktmässigt söka vi, så gott vi kunna, skydd
mot solen. Vi följa stora landsvägen ned mot Muzaffarabad. Där sända
vi vår packning vidare längs Dschehlum. Men själva taga vi av västerut,
ty vi vilja göra en avstickare mot den nordvästra gränsen. Vi hade brev
med till den infödde ämbetsmannen i Muzaffarabad, och genom honom
ha vi fått ridhästar till färden.
Det bär först uppåt en vacker väg, längs branta backar och över ett
pass, och så nedåt, genom Hazaraområdet. I bakgrunden se vi de
höga fjällen med evig snö; så bär det nedåt en tid genom ofruktbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
