Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Konow: Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
188
geografien’
fel, äro de alla lastade med vapen och skjutförnödenheter. Tid efter annan
möta vi några soldater till häst, och uppe på kullarna se vi vaktposter.
Vi kunna förstå, att i dag ser man noga efter, att icke en eller annan
rovlysten afridi får sända en kula efter oss. Det är ju stammarna själva,
som hålla vakt, men engelsmännen hålla ögonen på det viktiga passet,
och engelska officerare hålla till ibland dem. Vi känna en verklig
beundran för dessa käcka karlar, som äro förlagda till framskjutna punkter
bortom gränsen med en flock soldater, hämtade från de vilda
gränsstammarna. Ty var och en av dessa soldater vet, att han kan öppna
himmelrikets port åt sig genom att döda den otrogne officeren.
Ändå går det bra. Ty de äro män, dessa afridier, och de högakta
mannamod. Därför, känna de sig besläktade med den modige brittiske
officeren, och skola de någon gång ut på plundringståg, så är det vanligen
den rika hinduen, det går ut över. Honom tycka de sig ha rätt att
förakta och plundra.
Något längre uppe möta vi den stora karavanen västerifrån. Det är
ju i dag som samfärdseln är öppen över passet. Också den se vi
bevakas väl. Så alldeles betryggande är ju icke löftet om säkerhet till liv
och egendom. Det bär vidare uppåt alltjämt vildare trakter. Vi inse väl,
vilket svårt värv de ha haft, dessa brittiska soldater, som under tidernas
lopp hade att tränga fram över passet. Här finnes ju kryphål nog för en
i trakten hemmastadd fiende, och när den i tusental stormar fram,
upphetsad av hätska mollcths, då är det icke så lätt att hålla stånd ens
fölen välövad trupp.
Däruppe framför oss se vi fästningen vid Ali Masdschid, halvannan
mil från Dschamrud. Nu ligger där en mohammedansk moské, men i
forna dagar var det Budda, som dyrkades där, och många spår
finnas där uppåt av gammal buddaistisk odling. Men vi få icke lov att
färdas längre, det är icke mera möjligt att gå i borgen för liv och
lemmar. Vi sända en lång och längtansfull blick uppåt mot det lockande
Afganistan, dit européerna icke få lov att komma, och så ställa vi åter
kosan hemåt mot Peschawar. Det börjar redan mörkna, innan vi hinna
fram, och plötsligt höra vi framför oss ropet »Hukkam dar?» och vi äro
glada att veta, att det skall betyda: »Who comes there?» (»Vem kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
